Dagens konsumenter är de som genom historien lägger näst minst på mat. Minst lade konsumenterna innan Corona. Det betyder givetvis inte att hushållsbudgeten inte påverkas av högre priser, men det är inte den kris de rödgröna högljutt hävdar.
Inte heller kraven på hårdare tag mot de giriga handelskedjorna som skor sig på människor har särskilt mycket substans. Den svenska dagligvaruhandeln är förvisso präglad av en oligopolliknande situation där Ica, Coop och Axfood dominerar, men branschens marginal är rätt liten – mellan 2,5 och tre procent av omsättningen. Jämför det med statens moms på livsmedel som ligger på tolv procent, eller 10,71 procent av konsumentpris.
Den som verkligen vill pressa matpriserna borde alltså titta på skattetrycket snarare än att skälla ut livsmedelshandeln. Men för de rödgröna är det viktigare att hitta en syndabock än att faktiskt sänka priserna.
Vad som är än mer anmärkningsvärt är att de som i dag gnäller högst om matpriserna själva har gjort allt i sin makt för att fördyra livsmedelsproduktionen. Nu senast det hårdnackade motståndet mot att slopa beteskravet för mjölkkor i lösdrift.
Med krav på höga skatter på bränsle, energi, växtskyddsmedel och gödsel samt med kostsamma särregler har de rödgröna länge drivit en politik som pressat lantbrukarna och i förlängningen konsumenterna. Nu har de fått som de vill – och då gnäller de.
Inte ändrar de sig heller. Se bara på Miljömålsberedningen. Där har S nu satt Jytte Guteland, en av de som får anses ha drivit på hårdast för att försvåra för lantbruket under sin tid i Bryssel. Vänsterpartiets representant Kajsa Fredholm och Miljöpartiets Katarina Guhr har gjort sig kända för liknande agendor. Det här betyder att de som arbetar för att göra maten ännu dyrare har mer att säga till om i utformningen av framtidens miljöpolitik.
De rödgröna vill gärna framställa sig som folkets försvarare mot höga matpriser, men deras eget skuld till problemet är omöjligt att blunda för. Därför är det dags för dem att välja. Antingen får de acceptera att deras politik gör maten dyrare eller så får de byta till en politik som stärker lantbrukens konkurrenskraft. Att samtidigt motarbeta livsmedelsproduktionen och klaga på matpriserna är inte seriöst. Både lantbrukare och konsumenter förtjänar bättre än politiker som gnäller över problem de själva skapat.