Ledare: Så fick 200 kronor fullmäktige att gå i taket

Det var ett riktigt långt kommunfullmäktige i går. Runt 6,5 timmar. Men det var inte därför som känslomätaren slog i taket i Sessionssalen i stadshuset i går. Det var 200 kronor som orsakade det.

Förslaget i fråga gällde huruvida besöken hos kommunens familjerådgivning skulle avgiftsbeläggas. Det är de 200 kronorna kommer in i bilden. Det är vad de tidigare avgiftsfria besöken kommer att kosta framöver eftersom Socialdemokraterna och Moderaterna var överens om saken.

Fascinerande nog var alla de övriga partierna, från vänster till höger, överens om att detta närmast var att betrakta som vansinne. En viss fördragsamhet med Moderaterna kunde noteras. Partiet anser i regel att det är okej att ta ut avgifter för dylika tjänster. Därutöver menade partiet att det likafullt är en väldigt subventionerad tjänst och att man måste ställa krav på invånarna att göra åtminstone denna lilla prioritering av sin familj. Måhända fanns det en viss irritation över Per Tjärdalens (M) ton när han redogjorde för partiets inställning, men den accepterades likafullt som en legitim och principiell hållning. Annat var det för Socialdemokraterna.

Kommunens styrande parti lyckades inte prestera någon rationalitet bakom sitt ställningstagande alls. Däremot trampade man i klaveret ett par gånger vilket rörde upp känslorna ytterligare. Av allt att döma vill S ha in pengarna och verkar vara av uppfattningen att det i vart fall inte är tillräckligt för att någon ska lämna kommunen. 

Det är visserligen inte mycket pengar det handlar om, av allt att döma under 300 000 kronor. Och hur mycket av detta som blir kvar efter kommunens administrativa kostnader är okänt. Det har inte utretts. Inte heller har eventuella effekter av beslutet utretts. Det är över huvud taget rätt lite som har utretts. Ärendet förefaller främst ha hanterats på känn från S:s sida.

Det är synd. För det är ett dåligt beslut. Familjen är samhällets absolut viktigaste enhet. Den bidrar till stabilitet och lugn, till trygghet och utveckling. Och detta både för familjmedlemmarna själva och samhället i stort. Välfungerande familjeliv är så avgörande för kommunens funktion att det inte bara är fullt rimligt att man från kommunens sida stöttar familjerna, man vore dum om man lät bli.

Hur viktig familjen än är kan den aldrig tas för given. Och den är som bräckligast bland dem med sämre ekonomi. Just ekonomi är, vilket påpekades flera gånger från talarstolen i stadshuset, den kanske största skilsmässoorsaken. Och ju mindre pengar man har desto större är risken att de kommer att bli ett problem. Det är inte fråga om olika moraliska inställningar utan bara om olika ekonomiska förutsättningar. Barn i ekonomiskt svaga hushåll där föräldrarna skiljer sig löper också en ökad risk att hamna på glid. Från sociala problem till ren kriminalitet. Familjens upplösning skadar medlemmarna, och särskilt barnen.

S och M ansåg sig ha undvikit detta problem genom att undanta mottagare av försörjningsstöd från avgiften. Det kan förstås hjälpa en del, men det undanröjer inte problemet. Det finns många familjer i landet som lever ur hand i mun, där lönen är en befrielse från den tillfälliga fattigdomen varje månad. Hushåll där man kanske inte har några pengar alls kvar den sista veckan. De är i samma prekära situation, ekonomin är konstant ansträngd, något som ständigt gnager på relationen eftersom man aldrig kan tänka bort det. 

Dessa familjer kommer att ha väldigt svårt att inte prioritera bort den kostnaden som S och M nu har infört. Den är inte avgörande, inte som mat eller ett par liter bensin för att komma till jobbet även den sista veckan. Det är faktiskt rätt rationellt att i den situationen tänka att vi kan nog klara oss ändå. För några kanske det går vägen. För andra kommer det att få ödesdigra konsekvenser.

Det är dumsnålt av kommunen. Jonas Brännberg (RS) hade helt rätt när han frågade: "Har vi inte nog med sociala besvär?" Givet att kostnaderna för förslaget inte är kända är det oklart vad kommunen faktiskt kommer att tjäna på avgiften, men att det skulle vara i närheten av att motsvara kostnaden för de skador man riskerar att ge upphov till är ändå otänkbart. Varje familj som håller ihop i stället för att brytas sönder är en enorm besparing. Det är en osedvanligt billig förebyggande social insats. Och den är värd varenda krona.

Thomas Olofsson (L) hade också en god poäng när han talade om förslagets tajming. Alla hushåll känner av effekterna av kraftiga prishöjningar. Är det här rätt tillfälle att införa ytterligare en pålaga? Situationen påminner om kritiken som de borgerliga partierna, inte minst Moderaterna, riktade mot Socialdemokraterna angående Hertsö badhus. Det ansåg man vara en extravagant och mycket osäker kostnad att ta på sig i ett ekonomiskt mycket osäkert läge. Ja, så är det för familjerna också, men deras vara eller inte vara är allt annat än extravagant – den är existentiell.

Det var förstås också därför debatten tog sig en stundtals existentiell ton. Det är fullt möjligt, till och med sannolikt, att ingen någonsin har sett Thomas Söderström så arg i en talarstol förut. Det fördes också fram många goda argument från alla håll. Samuel Ek (KD) frågade om avsikten är att avgiftsbelägga de andra rådgivningarna också, det vore trots allt konsekvent agerat. Leslie Bailey (SD) anförde invandrarens vilja att försörja sin familj själv och att det inte är så lätt att gå till det sociala som S fick det att låta. Vänsterpartiets Nina Berggård citerade till och med Leif Östling: "Vad fan får jag för pengarna?". 

Det var rörande att se en sådan uppslutning bakom samhällets mest betydelsefulla byggsten familjen. Och det var sorgligt att ändå se förslaget gå igenom. Det är familjerna som är på bristningsgränsen som kommer att få lida för det.