Det drog ihop till strid. Åtminstone enligt rapporterna inför kongressen. Äntligen skulle partiledningen få för i närtid begångna oförrätter. Och det var partiets klimatfokuserade gräsrötter som slipade knivarna.
Givetvis blev det ingen blodig strid. Det blir det nästan aldrig. Inför varje kongress finns det någon grupp som är särskilt missnöjd med partiledningen. Det hör till sakens natur. Och ett par frågor kommer att gå ledningen emot, men det är sällan direkt anmärkningsvärt. Inte heller denna gång.
Det märkliga är snarare vad V försöker göra. Basert på en skev bild av Nya Moderaternas omvändelse ska man nu försöka klyva partiet i två, rent kommunikativt. V vill precis som alla andra locka över SD-väljare utanför storstäderna. För att göra det ska man sluta vara ett renlärigt parti med tusen pekpinnar och i stället bli mer accepterande. Nu ska det gå att köra bil, äta kött och flyga på semester och ändå vara vänsterpartist.
Och det är här det märkliga kommer in. För V har inte ändrat sin politik, de ska bara inte prata om den med folk på landet. Där ska man i princip bara tala om för alla att vem du än är och vad du än gör så kan du vara vänsterpartist. Men det blir ju förljuget. Nya M handlade om att först lägga om politiken och sedan ändra kommunikationen. Den kommunikativa fiffignissen Per Schlingmann var noga med att kommunikation var tvungen att bottna i en verklighet. Det har V helt hoppat över.
Visst är det möjligt att säga olika saker till olika människor. Men risken för en backlash är uppenbar. Vem vågar lita på att det är vad som sägs till just dem som är partiets faktiska linje?
Men nog finns det vissa som lär jubla. Om V ska minska sitt fokus på klimatalarmism i valrörelsen kan det gynna det krisande Miljöpartiet. Det finns en begränsad mängd väljare som attraheras av självplågelse, intersektionalitet samt klimat och genus. Om V fokuserar mer på industri och traditionella arbetarfrågor är det fullt möjligt att vissa väljer MP i stället. Det skulle kunna vara den draghjälp som behövs för att partiet inte ska åka ur riksdagen.
Å andra sidan ska V gå till val på en skogspolitik som vidgar klyftan till Centerpartiet ytterligare. Även om MP räddas kvar är det rödgröna regeringsalternativet skjutet i sank. Det saknas både gemensam politisk inriktning och vilja att överhuvudtaget samarbeta för att uppnå något.
Till Vänsterpartiets fromma ska förstås sägas att det inte är något det har kunnat ändra på sin kongress.