Det är för jävligt. Så kommenterade kommunstyrelsens ordförande Carina Sammeli (S) faktumet att Luleå föll ytterligare sju platser i den årliga rankingen av hur företagarna uppfattar företagsklimatet i landets kommuner. Det kan tyckas vara väldigt starka ord. Kanske visar de en djupt känd frustration över företagsklimatet hos Sammeli, kommunens ledande politiker.
Eller så är det en replik hon tar till när hon vill demonstrera missnöje för att hon känner sig tvingad till det, men när hon egentligen inte menar det. Det kan ingen säga. Däremot kan vi konstatera att Sammeli sa exakt samma sak för ett år sedan när resultatet för 2021 presenterades. Förmodligen är det dock lite mer förjävligt i år.
Annars är Sammeli inne på att det finns en hel del ideologi i detta. "Luleå är en röd kommun", säger hon. Men det förklarar faktiskt ingenting. Svenskt näringsliv sitter ju inte centralt och värderar kommunerna, det är en enkät bland företagare som berättar hur nöjda, eller inte, de är med olika aspekter av företagsklimatet. Många har säkerligen även röstat på Socialdemokraterna och Sammeli.
Att socialdemokrati och ett gott företagsklimat inte utesluter varandra visas ju dessutom inte minst av Boden som har ett nog så rött styre – som med sina drygt 48 procent i senaste valet dessutom har ett betydligt högre väljarstöd än S i Luleå. När ledarsidan talar med Jens Hedström, chef Region och marknad på Svenskt näringsliv, berättar han också om att röda kommuner har blivit allt vanligare på de utbildningar om företagsklimat som man anordnar.
Men det är inte bara Sammeli som inte verkar vilja se problemet. Det finns exempelvis en utbredd kritik bland företagare att Luleå business region, LBR, inte verkar bry sig om dem alls. I en kommentar till rankingen säger LBR:s vd att han "inte riktigt får samma bild över de företag som jag pratar med och som vi jobbar med". Ett tydligare tecken på att man misslyckats med sitt uppdrag är svårt att föreställa sig.
Vad det innebär är nämligen att man inte talar med företagarna i kommunen i tillräcklig utsträckning. Kritiken, att LBR främst är till för en mindre andel av företagen, förefaller därför vara befogad. Hur skulle man annars år efter år kunna fortsätta vara omedveten om den här kritiken? Det är imponerande om än inte upplyftande.
Skulle de invanda replikerna, ursäkterna och skygglapparna dominera om det fanns en genuin vilja till ett gott företagsklimat? Det verkar osannolikt.