Själv hör jag ju till dem som har varit övertygade om att förhandlingarna ska lyckas. Och inte enbart för att jag är bortrest. De fyra partierna har investerat ett stort förtroendekapital i sin förmåga att få till en annan regering och lyckas vända utvecklingen i riket. Den som stjälper detta lass när möjligheten ändå har getts förtjänar och lär få en svekdebatt utan like. Förhoppningsvis går dock allt vägen så att vi kan få en skifteskonselj på måndag och att det viktiga arbetet kan därvid efter detta.
Men även om förhandlingarna inte skulle gå i lås innebär det inte att allt är över. Partierna bör i så fall fortsätta att förhandla medan talmannen rimligtvis ger Magdalena Andersson (S) sonderingsuppdraget. Det är förstås fullt möjligt att Andersson säger sig inte ha några förutsättningar främst i syfte att öka pressen på Kristersson ytterligare. Det vore dock inte helt osannolikt att hon ändå gör ett försök, det är tätt mellan blocken och vem vet som kan inträffa.
Det mesta talar dock för att det skulle vara ett fruktlöst försök. Anderssons regeringsunderlag saknar majoritet och vill S verkligen sätta press på C i detta läge? Den samlade vänsterrörelsen har dessutom satsat allt på att utmåla partierna som nu försöker bilda regering som hycklare och möjligen lögnare. Det är milt uttryckt magstarkt men är förstås ett snäpp mer värdigt än att kalla motståndarna för en fara för demokratin så på det hela taget är det kanske en framgång.
Kritiken går i huvudsak ut på att Kristersson skulle ha gått till val på att "hans" partier skulle kunna bilda en regering på en gång. Det har man inte kunnat göra. Det har ju gått en hel månad sedan valet. Uj, uj, uj.
Att Socialdemokraterna är dåliga i opposition är en gammal sanning som nu visar sig igen. Vad hoppas man ens vinna på detta? I verkligheten har Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna gått till val på att de vill byta ut regeringen tillsammans i någon form eftersom man har ett gemensamt politiskt program som man vill genomföra. Den samsynen har aldrig omfattat alla politikområden, vilket också har demonstrerats om och om igen under valrörelsen.
Kristersson har också sagt vid flera tillfällen att exakt hur regeringen ser ut och hur samarbetet ska organiseras och omfatta måste avgöras huvudsakligen efter valet. Precis samma konstruktion som Magdalena Andersson själv ville ha, hon ville ju egentligen inte meddela vilka hon ville samarbeta med efter valet ens men blev så illa tvungen att välja dem som inte gick till val på att byta ut henne.
Det här hyckleriet från den förväntade oppositionen är pinsamt och ovärdigt Magdalena Andersson som trots allt var en i huvudsak kompetent statsminister.