Flickor är särskilt utsatta, både när det gäller fysiska ingripanden från personalen och placering i isoleringscell. Att den negativa trenden inte vänder, trots omfattande satsningar från regeringen, oroar. Arbetet med att reformera sis-hemmen måste gå snabbare fram.
På sis-hem tvångsvårdas barn och unga med samhällets allra största vårdbehov. Över åren har rapporteringen från hemmen präglats av de omfattande brister som gång på gång uppmärksammats. 2024 är inget undantag.
Det är framför allt behandlingen av unga flickor som sticker ut. Flickor på mellan- och högstadienivå utsätts för tio gånger så många fysiska ingripanden från personal än vad pojkar i gymnasieåldern gör. Samtidigt vårdas nästan inga flickor på Sis för att de har begått brott.
Vid flera tillfällen under det gångna året har det gått riktigt illa. På ett av hemmen tar en ung flicka sitt liv, efter månader av rapporter om allvarliga missförhållanden. Ett annat beslutar Ivo att stänga, efter att personalen bland annat brutit en arm på en flicka och utsatt en annan för strypvåld i en isoleringscell.
Tidigare enhetschef Jessica Söderstrand säger att det stora fokuset på gängkriminella pojkar gör att flickorna hamnar i skuggan, trots att det är de som blir utsatta mest för övergrepp (AB 14/5). Därtill kritiserar hon det faktum att Sis samtidigt ska vårda flera grupper med vitt skilda behov, som gängkriminella, barn med olika diagnoser och barn med allvarligt självskadebeteende. “Det här är ett uppdrag som inte går att lösa. Och man måste sluta försöka.”, konstaterar hon. Något de flesta nog kan instämma om.
I budgeten för 2025 förstärks sis-hemmen med 700 miljoner kronor, och ytterligare 200 miljoner i vårbudgeten. En utredning pågår som ser över hela Sis organisation, parallellt med att regeringen flyttar vården av brottsdömda ungdomar från Sis till kriminalvården. Ledningsstrukturer har förstärkts med en överdirektör och flera uppdrag har getts för att bland annat minska antalet våldsamma ingripanden.
Att utvecklingen fortfarande tycks gå åt fel håll behöver inte betyda att alla insatser varit förgäves, kanske skulle situationen vara ännu sämre utan dem. Det är svårt att finna någon annan lösning än att fortsätta arbetet för att få bukt med problemen. Ytterst behöver samhället en säker plats där man kan vårda unga personer som annars kanske inte hade överlevt. Men vården måste vara av absolut högsta kvalitet.