Palmecentret är den svenska arbetarrörelsens organisation för ”internationell solidaritet”, grundad 1992. Syftet ska vara att stödja demokrati, mänskliga rättigheter och rättvis klimatomställning genom samarbete med 26 svenska medlemsorganisationer – främst fackföreningar och socialdemokratiska grupper – och 170 utländska partnerorganisationer.
I praktiken har centret länge fungerat som en förlängning av Socialdemokraterna på den internationella arenan. Organisationen delar adress med partiets högkvarter, leds av tidigare S-ministrar som Margot Wallström och Morgan Johansson, och utgör en integrerad del av partiets politiska ekosystem.
Att detta kunnat fortgå beror rimligtvis på Socialdemokraternas långvariga grepp om såväl stat som samhälle. Partiet har inte bara styrt regeringen i decennier, utan också haft ett dominerande inflytande över fackförbund, myndigheter och delar av civilsamhället. Resultatet är en väv av lojaliteter där gränserna mellan parti och institution suddats ut – en gråzon där partipolitik kunnat finansieras med biståndspengar.
Sida har nu förtydligat att man inte både kan vara en del av ett partis kampanjorganisation och samtidigt ta del av det breda biståndsstödet som är till för oberoende aktörer. Den som får pengar ur den partipolitiska strategin får inte samtidigt söka ur civilsamhällesstrategin. Det är inget konstigt. Det drabbar Liberalernas motsvarighet också. Palmecentret mister alltså inte pengar för att det särbehandlas, utan för att det slutar särbehandlas.
Det är bra att Socialdemokraternas möjligheter att lägga rabarber på biståndspengar minskar. Det har varken varit rättvist mot de människor i världen biståndet är tänkt att hjälpa eller mot skattebetalarna som trott att deras pengar gått till humanitära insatser.
Palmecentret protesterar, givetvis. Socialdemokraterna också. Kanske lite för högljutt – inte minst när man i samma andetag erkänner att centret är en del av den politiska oppositionen. Det förstärker ju bara kritiken mot centret, och gör det uppenbart varför det inte har något att göra i en pott som ska gå till partipolitiskt oberoende verksamhet.
Men kanske borde de stanna upp ett ögonblick och fundera på vad kritiken egentligen säger. För den som i decennier varit van vid gräddfil kan det upplevas som en attack när man plötsligt får samma villkor som alla andra. Men det är just det som kallas likabehandling. Och det är på tiden.