Det finns goda anledningar till att lagstiftning måste få ta tid. Samtidigt kan motståndet från opolitiska tjänstemän vara stort och präglas av särintressen. Här är det viktigt att hålla tungan rätt i mun.
“De andra partierna i regeringssamarbetet är ju mer måna om den här förvaltningstraditionen. Vi har ingen lojalitet till det alls. Min avsikt är att lägga fram konkreta förslag kring det”, säger Åkesson. Det är lätt att förstå var han kommer från. SD vill inte vara en del av det “politiska etablissemanget" och har ofta lagt fram förslag som avfärdats, av allt från övriga partier till intresseorganisationer och media.
När partiet nu är en del av regeringssamarbetet, och hoppas på ministerposter i en framtida regering, aktualiseras frågan om hur lagar tas fram. Överlag har kvaliteten på lagstiftningsarbetet i Sverige varit god. Svåra frågor anförtros kvalificerade utredare, intressenter får säga sitt under remissrundan, och lagrådet granskar regeringens förslag innan det skickas till riksdagen.
Problemet, som alla ambitiösa politiker har insett, är att denna procedur tar tid. Från ax till limpa flera år för ett nytt lagförslag. Det behöver inte vara ett problem. Den inbyggda tröghet som finns i systemet är en försäkring mot alltför hastiga beslut.
Samtidigt undergrävs förtroendet för hela processen när den politiseras. Utredningarnas “kvalificerade utredare” är alltför ofta tidigare politiker, gärna med samma färg som sittande regering. På regeringskansliet arbetar hundratals tjänstemän under opolitisk flagg, samtidigt som många är direkt hämtade från olika intresseorganisationer, och oblygt kan fortsätta arbeta utifrån sina tidigare övertygelser.
För den politiker som inte är rädd för att trampa på ömma tår behöver inte det vara ett problem. Som nuvarande regering visat, särskilt på det straffrättsliga området, kan processen snabbas på med extra resurser för att öka takten i utredningsarbetet. Samtidigt finns det andra områden som släpar efter. Och känsliga frågor, exempelvis inom miljö och jakt, som präglas av ett intensivt lobbyarbete. Anmärkningsvärt nog ofta inifrån både regeringskansli och myndigheter.
Den regering som på allvar kan säkerställa saklighet och opartiskhet i lagstiftningsprocessen skulle göra hela Sverige en tjänst. Fort och fel är den sämsta av världar.