Korruptionen breder ut sig i Sverige i en aldrig tidigare skådad hastighet. I alla fall om man ska tro Transparency internationals korruptionsindex. Den negativa trenden förblev obruten även 2024 och Sverige är nu nere på en historisk lägstanivå i rankingen.
Korruptionsindex mäter sedan 1990-talet länders korruption på en skala från 100 (minst korrupt) ner till 0 (mest korrupt). Undersökningen för 2024 innefattade 180 av världens länder. I botten återfinns länder som Venezuela (10 poäng) och Nordkorea (15 poäng), medan länder som Danmark (90 poäng) och Finland (88 poäng) ligger i den absoluta toppen.
Sverige återfinns på en åttondeplats med sina 80 poäng, förvisso fortfarande i toppen sett till hela världen, men med nordens tydligaste negativa trend. Sedan 2015 har Sveriges poäng stadigt minskat från 89 till 80, detta samtidigt som det globala genomsnittet (43 poäng) varit oförändrat tolv år i rad.
År 2015 hade också Danmark, precis som 2024, 90 poäng. Finland hade samma år 90 poäng, marginellt högre än 2024. Norge har gått från ett snitt under 2010-talet runt 85 poäng till 81 år 2024. Det blir därmed tydligt att det kraftiga raset är ett unikt svenskt och inte nordiskt fenomen – vårt land tycks bli lite mer korrupt för varje år som går.
Polisen beräknar att den kriminella ekonomin genererar 100 till 150 miljarder kronor varje år. Länge pekades narkotikabrott ut av politiker som den största inkomstkällan för gängkriminella. I dag kommer däremot den organiserade brottslighetens största inkomster från bedrägerier och välfärdsbrott.
I november förra året rapporterade exempelvis Aftonbladet att en chef för personlig assistans i Uppsala kommun är misstänkt för att vara kopplad till ett klanbaserat kriminellt nätverk. I sin chefsposition misstänks han ha gett fördelar till ett specifikt assistansbolag med kopplingar till samma klan. I en rapport från polisen bedömdes det som sannolikt att den grova brottsligheten etablerat sig på HVB-hemsmarknaden och även var anställda i densamma. Vidare bedömdes det som sannolikt att myndigheter brister i sina kontroller och saknar förutsättningar för att bedriva en god kontrollverksamhet. Det ansågs även möjligt att anställd personal aktivt möjliggör rymningar och avvikelser från Sis- och HVB-hem.
Att korruption breder ut sig inom offentlig förvaltning och skattefinansierad tvångsvård är systemhotande. Det undergräver förtroendet för rättsstaten, legitimiteten för det skattefinansierade välfärdssystemet och i förlängningen för demokratin.