Ledare: Socialdemokraten som gör riksdagen till lekplats

Riksdagsledamöterna har möjlighet att ställa skriftliga frågor till ministrarna för att kunna granska regeringens arbete, få information och lyfta frågor de anser behöver uppmärksammas mer. Ministern har sedan i normalfallet två veckor på sig att svara. Både fråga och svar publiceras på riksdagens hemsida. 

Tanken är att riksdagsledamöterna ska använda svaren de fått till konstruktivt arbete. Till exempel fortsätta att följa regeringens arbete, ställa nya frågor om något verkar brista eller bygga argument i den politiska debatten.

Det förväntas också att frågorna ska vara relevanta, välgrundade och ställda med omdöme. Syftet med möjligheten är att stärka demokratin, inte att skapa onödigt arbete eller utnyttja systemet för egna intressen.

Här brister Olle Thorell. När en enskild riksdagsledamot står för nästan 40 procent av alla skriftliga frågor, måste man fråga sig om detta verkligen handlar om seriös opposition eller om att skapa rubriker och sätta regeringen på pottkanten för sitt eget nöjes skull.

Olle Thorell försvarar sitt agerande med att han försöker nå ut och engagera sina följare i sociala medier. Han påstår också att frågorna är relevanta och angelägna. Det är rent objektivt svårt att se då frågorna handlar om bland annat det globala jämställdhetsarbetet efter att Sverige avskaffade sin feministiska utrikespolitik och vad regeringen gör för att reformera demokratin i Bangladesh och skapa fred i Moçambique.

Thorell ifrågasätter även vad regeringen gör för mjölkkor, stabiliteten i Etiopien, skolelevers digitala kompetens, stressjukdomar hos kvinnor, våldet i östra Kongo, matpriserna, urfolk i Ryssland och gästerna på Jimmie Åkessons bröllop samt vilka lärdomar regeringen dragit av utvecklingen i Liberia. Thorells frågor påminner mer om låg- och mellanstadiets stafettskrivning – fast utförd av en enda person – än om seriöst riksdagsarbete värdigt en ledamot med 75 000 kronor i månaden.

Utöver det juvenila i att dränka regeringen i nonsensfrågor, vad ska Thorell göra med alla svar? Hur ser Thorells plan ut för att göra något konstruktivt och utvecklande – något som kommer alla till gagn – av alla de svar regeringskansliet lagt arbete på att skriva? Och har han ens funderat över risken att viktiga frågor försvinner i den flod av frågor han ställer? Thorells utfästelse om att han inte gör det för att jäklas ekar tom.