Det är den bästa av tider, det är den värsta av tider. Det är visdomens tid, det är enfaldens tid. Det är trons epok, det är klentrogenhetens epok. Det är ljusets årstid, och mörkrets.
Det är nu ett och ett halvt år kvar till nästa val. 18 mycket långa månader. Det kan vi säga eftersom vi vet exakt hur de kommer att te sig. Detta stod bortom allt tvivel efter att statsminister Stefan Löfven (S) intervjuats av SVT:s Anders Holmberg i programmet 30 minuter. Det är svårt att få några besked eller ställningstaganden ur Löfven för vem som helst under de bästa av omständigheter. Den här gången tilläts han ägna omkring en tredjedel av tiden åt att undergräva oppositionens demokratiska legitimitet.
Vi har alltsedan stormningen av Kapitolium i Washington D.C. sett hur framstående socialdemokrater – och för den delen mindre framstående sådana – har ägnat tid och möda åt att försöka framställa Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som en källa till samma odemokratiska vansinne. Att de gör det genom att imitera USA:s lyckligtvis numera tidigare president Donald Trumps metoder och tekniker skulle kunna vara en underhållande detalj om inte alltsammans var så bedrövligt.
Sveriges statsminister påstår på fullaste allvar att en borgerlig regering, med stöd av SD, skulle föra Sverige till ruinens brant. Välfärden skulle slås i spillror och demokratin lämnas som ett vackert lik. Det är så bisarrt och verklighetsfrämmande, ja osvenskt. Framför allt är det oanständigt.
Det var smaklöst och ovärdigt när försvarsminister Peter Hultqvist (S) i en direkt jämförelse med Nazityskland kallade M och KD för SD:s stormtrupper. Han har haft sällskap av många fler. Brunsmetning är heller ingenting nytt för Socialdemokraterna. Men när landets statsminister på bästa sändningstid i public service säger att om oppositionen får makten så är demokratin i fara så har en ny gräns passerats.
Men det är bara att vänja sig. Så här kommer det att låta tills riksdagsvalet är över nästa år. Först ska vi klara av ett kyrkoval också. Sedan lugnar det kanske ned sig en kort stund medan partiets fiffignissar räknar på hur mycket man tror sig ha vunnit på att undergräva det svenska parlamentariska systemet.Sedan lär det sätta igång igen.
Löfven och hans ministrar vet förstås att demokratin inte är i någon som helst fara. Däremot är Socialdemokraterna det. Partiet befinner sig på ett sluttande plan och partiets brist på svar på nära nog samtliga av de faktiska utmaningar vi står inför gör att det inte lär ändras. Man kan se ljuset i slutet på storhetstidens tunnel. Det är därför man agerar så här. Det är samma irrationella, aggressiva attacker som en skadat och hotat rovdjur skulle göra.
Ett sista stort slag för makten. Allt för makten. För partiet. Det är det enda som betyder något. Vad spelar det för roll hur mycket man skadar förtroendet för det svenska politiska systemet om man förlorar? För den som enbart värderar det för dess möjlighet att ge en själv makt – ingen alls.
Det är kanske det värsta med allt detta, att Löfven och hans partivänner vet att det inte är sant och förstår vilka långsiktigt skadliga effekter det får, och att de ändå gör detta. Det vore väl en sak om de åtminstone trodde på det, om de gått på sin egen retorik. Men de är villiga att offra grunden för demokratin för i bästa fall någon futtig procentenhet.
Anständigheten har lämnat Rosenbad. Måtte den återvända dit, helst i god tid före nästa val.