I inte mindre än 50 minuter presenterade Sveriges nye statsminister Ulf Kristersson inriktningen för sin tillträdande regering. Talet kan betraktas som en i vart fall något mer lättillgänglig genomgång av Tidöavtalet.
Regeringen kommer att bränna mycket av sitt krut på att inleda arbetet att omdana den svenska rättspolitiken för att få bukt med gängkriminaliteten och det grova, dödliga våldet samt att bygga bort elkrisen. Men allt detta var välkänt långt före valet.
Statsministern betonade att regeringen kommer att värna sunda finanser och inte bedriva en expansiv politik som eldar på inflationen ytterligare. Skam vore väl annat för en moderatledd regering. Men mycket möda kommer att behöva läggas på att finansiera de många reformer som regeringen likafullt vill genomföra. Det kommer att bli en betydande utmaning och något som bara till mindre del hinner göras till budgeten om ska presenteras om tre veckor.
Utrikespolitiskt innehöll talet en uttrycklig formulering om Kinas hot mot Taiwan, en mycket välkommen förändring jämfört med den rödgröna utrikespolitiken som i alltför hög grad inriktats på att vara den kommunistiska jätten till lags. Förhoppningsvis följs detta upp av en mer ambitiös Taiwanpolitik med fördjupade relationer som resultat.
Den stora besvikelsen kom under ministerpresentationen. Regeringen är full av skilda kompetenser men norra Sverige är påfallande underrepresenterat. Självskrivne justitieministern Gunnar Strömmer (M) kommer från Örnsköldsvik och har fortfarande starka band dit och lika självklara finansministern Elisabeth Svantesson är född i Lycksele, men hon är uppvuxen i Östersund och sedan länge bosatt betydligt längre söderut.
Vad som är avgörande är förstås inte var någon bor eller är född utan vilken politik som förs. Men perspektiv är en kvalitativ kompetens och det är oroande att regeringen saknar erfarenhet från Norr- och Västerbotten. Nyindustrialiseringen här uppe ska rädda både miljö- och klimatmålen samt trygga välståndet på lång sikt men är hotat av alltifrån bristande infrastruktur till elbrist och kanske framför allt kompetensbrist.
För att lösa detta behöver man förstå inte bara problemen utan också platsen och folket, förutsättningarna. Men regeringen har ingen levd erfarenhet av detta och det är svårt att läsa sig till. Det gör det inte omöjligt att leverera bra politik men det gör det svårare. Och regeringen behövde faktiskt inte fler utmaningar.