Kurirens ledarsida skriver (2/4) att kommunen beslutat att lägga ned teaterlinjen på Luleå gymnasieskola, det stämmer inte. Ledarsidan fortsätter beskriva att vi inte tror på satsningar på kulturen, det stämmer inte heller.
Låt oss börja med processen. Luleå gymnasieskola delar antagningskansli och därmed tidsplan för antagningsprocess med tio andra kommuner och tre fristående huvudmän. Tidsplanen är snäv för att rektorer och skolchefer ska få tillräckligt med tid för att arbeta fram ett bra underlag som tillgodoser elevernas önskningar i så hög utsträckning som möjligt, planera för behovet av lärare och för att ge våra unga blivande gymnasieelever gott om tid för att göra omval.
Det har inte varit några problem för Moderaternas företrädare åtminstone de föregående tio åren. Nu när behovet lyfts ska vi justera processen för att ge mer tid att gå igenom handlingarna, men samma process återfinns i grannkommunerna Kalix och Boden, där handlingarna kommer dagen innan eller på sittande möte. I moderatstyrda Älvsbyn är beslutet helt delegerat till skolchefen. Är de borgerliga politikerna i de kommunerna sämre som har liknande processer, eller är det så att Moderaterna i Luleå har större tilltro till sin egen förmåga att planera programutbud än de har till tjänstepersoner som arbetat med gymnasieantagning i många, många år?
Vad blev då beslutet? Hela 50 platser på det estetiska programmet, fördelat över inriktningarna bild, dans och musik. Vi väljer att behålla ett högt antal platser trots att Skolverket rekommenderat gymnasieskolorna i länet att dra ned antalet platser på estetiska programmet. Varför gör vi ett nollintag, alltså inte tar in några elever just det här året, på inriktningen teater? Det var två behöriga förstahandssökande elever, totalt fyra sökande. Vi har förhoppning att fler ska söka utbildningen kommande år, men vi litar på att Luleborna förstår att en klass på två elever är för få att få till en undervisning av god kvalitet på en teaterlinje.
Vi är många som delar analysen att kulturen är viktig, för att inte säga avgörande, för Luleå kommun och Norrbottens utveckling. Därför är vi också en av de kommuner som satsar mest på kultur av alla i Sverige. Socialdemokraterna tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet har infört en kulturgaranti för alla barn och elever i kommunen som just garanterar kulturupplevelser löpande under hela skoltiden, något som kanske inspirerar fler till skapande eller kulturarbete i livet. Beslutet om att införa kulturgarantin i gymnasieskolan motsattes av just Moderaterna som reserverade sig.
Det är också korrekt att ett antal partier reserverat sig mot beslutet om gymnasieantagningen men oppositionen hade inga egna förslag på mötet vad gäller antalet platser på något program, nollintaget eller hanteringen av ärendet – det framgår med all tydlighet av mötesprotokollet.
Moderaterna står just nu för den största slakten av kulturen i det här landets moderna historia som medfört att kulturutövare och artister förra veckan genomfört ett upprop mot regeringens nedskärningspolitik. Att kritisera oss för att inte starta en klass på två personer blir därför en rökridå.
Fredrik Bruhn (S), ordförande arbetsmarknads- och gymnasienämnden i Luleå kommun
Ledarsidan svarar:
Ledarsidan har egentligen ingenting emot beslutet i sig. Som Fredrik Bruhn skriver skulle det vara behäftat med avsevärda svårigheter att bedriva en god undervisning med enbart två elever. Även om det är knappt märkbart färre elever än vad man tagit in tidigare år.
Vad ledarsidan kritiserade var dels att majoriteten när det passar lägger avsevärda resurser på behålla förmågor och ibland inte. Och kulturgarantin i all ära, men det är avsevärd skillnad på att ta del av kulturupplevelser och att lära sig att skapa dem. Att ha ett bibliotek innebär inte att man lär upp författare.
Att kalla kritiken för en dimridå är udda eftersom kommunens agerande är helt skilt från regeringens, vars agerande vi visserligen också kan debattera men det är en egen historia. Däremot att kritisera oppositionen för att inte ha ett eget förslag när den har påtalat att tidsfristen omöjliggjort att ens hinna prata ihop sig – nu kan vi börja prata dimridå.
Bättre än att kasta anklagelser mot varandra är dock att sätta hopp till att ärendegången blir bättre framöver och att kommunen lyckas locka fler sökande till teaterinriktningen framöver.