Det går inte helt att slita sig från detta, och ska kanske inte gå heller. I tider när ekonomin är särskilt ansträngd och ropen på mer pengar från staten duggar tätt lägger Luleå kommun pengar på att försöka få folk att säga hej till varandra. Kampanjen har råkat få stor uppmärksamhet i internationella medier och lär säkerligen ses som en succé bara därför.
Men om man för en sekund bortser från frågan om kommunen alls borde ägna sig åt dylika ting framträder något sorgligt. Tänk om det är så att vi faktiskt behöver en kampanj för att säga hej till varandra.
Att gå på stan och säga hej till alla man möter är förmodligen en indikation på att man försöker sälja någonting eller att man inte har alla hästar hemma. Det hör som inte till stadslivet att bete sig på det viset. Det är för många människor och de flesta man möter saknar man varje slags relation till.
Nog för att man aldrig vet vad som kan göra någon annans dag och kanske att ett hej från en komplett främling är just vad någon behöver för att inte känna sig alldeles ensam och övergiven i en stor och kall värld. Men det botar knappast den känslan särskilt djupt eller länge. Vad vi verkligen behöver och mår bra av är fungerande sociala interaktioner i våra små cirklar: familjen, arbetsplatsen, föreningen och varför inte grannskapet.
Sällskap av varierande storlek men som alla betyder något för oss och därigenom gör naturligtvis även beteendet hos oss själva och de övriga däri ingående människorna det också. Ensamhet är ett socialt problem och kan motverkas socialt. Ett sätt att åtminstone börja göra det är att hälsa på varandra på jobbet och på gatan där man bor.
Det är knappast en fascinerande lösning som tarvar en massa forskning, men så är det ju ofta. Att hälsa trevligt på grannarna, arbetskamraterna och de andra på fotbollen är ju självklart egentligen. Ändå hoppas det ofta över, utan att det är något illa ment. Men risken är stor att folk ändå tar illa vid sig. Inte så att man säger något, men man känner det. Och slutar själv till slut att hälsa på många. Sakta men säkert eroderar entusiasmen och engagemanget för något essentiellt helt i onödan.
Behöver vi någon kommunal kampanj för att säga hej till varandra lite mer? Nej. På det stora hela är det fortfarande nonsens och slöseri. Ett tecken på att det inte finns några dåliga sätt att göra av med skattepengar för somliga. Men det är också så att vi nog kan bli bättre på att säga hej.