Tidöavtalet en lovande ny rivstart för Sverige

Ulf Kristersson trotsade de många kritikerna och levererade ett betydligt mer omfattande avtal än någon hade förväntat sig.

Skrattar bäst som skrattar sist.

Skrattar bäst som skrattar sist.

Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT

Ledare2022-10-17 05:00
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.

Namnet Tidöavtalet skvallrar om att detta är något betydligt större än exempelvis januariavtalet. Tidö slott, där merparten av förhandlingarna har skett, byggdes av Axel Oxenstierna, 1600-talets stora svenska statsbyggare. Målet för den här regeringen är att återupprätta statens grundläggande funktioner. 

Från den blivande oppositionen har under hela den tämligen korta tid som förflutit sedan valet hörts kritik om att Kristersson inte verkar ha ett faktiskt regeringsunderlag. Varför tar det så lång tid att komma överens? Uppenbarligen berodde det delvis på en helt annan ambitionsnivå än vad som har funnits i det rödgröna blocket på väldigt länge. Januariavtalets underlägsenhet är uppenbar, det är frestande att kalla den en servettskiss i jämförelse.

Januariavtalet var en bristfällig konstruktion på praktiskt taget alla plan. Bristen på gemensamt projekt innebar att avtalet spretade åt alla tänkbara håll. Det fanns inget sammanbindande kitt som kunde vägleda samarbetet. Därtill var formuleringarna på nästan varje punkt så vaga som möjligt vilket öppnade för att alla utom möjligen Socialdemokraterna skulle bli blåsta till slut. Många av de vaga formuleringarna skulle heller inte bli mer än utredningar vilket ytterligare spädde på bilden att framför allt Centerpartiet och Liberalerna blev blåsta.

Tidöavtalet är betydligt mer omfattande. Med sina 63 sidor som spänner över sju breda politikområden omfattar avtalet en otrolig mängd reformer. Det säkerställer också att nästan varje människa man diskuterar avtalet med inte kommer att ha läst det, men det är en annan femma.

Möjligen är det dock en förutsättning för den skräniga kritikerkören som stämde upp i en så högstämd klagosång att öronen lär ha trillat av även på mindre respektabla medborgare. I samma sekund som avtalet presenterades gav de rödgröna sken av att deras värsta farhågor besannats. Glöm julen, här har demokratin monterats ned. Fascismen väntar runt hörnet. Det är rent löjeväckande och var och en som deltagit i detta borde därigenom ha diskvalificerat sig från det civiliserade, offentliga samtalet för en bra tid framöver.

I själva verket innehåller avtalet inget av allt det som domedagsprofeterna påstått oroa sig för. Public service oberoende värnas och någon, ökad, politisk styrning av kulturen blir det heller. Däremot skrivningar om vikten av armlängds avstånd. Också inskrivet i de många sidorna finns stärkande av rättssäkerheten i asylprocessen.

Den som vill göra gällande att Tidöavtalet gör att Sverige upphör att vara en demokrati eller anständigt land skämmer enbart ut sig själv. Att man inte håller med om reformerna som förhandlats fram är förstås fullt möjligt, men det är inte vad kritiken har handlat om hittills. 

Själva regeringskonstellationen överraskade inte heller. Det var väntat och välkommet att Liberalerna ingår i regeringen och lika väntat att Sverigedemokraterna inte gör det. Mindre välkommet är möjligen att SD intar rollen som ett semiregeringsparti. Man är en likvärdig part i Tidöavtalet och har fått igenom mycket politik, men partiet ska även ges ett eget kansli i Rosenbad och vara en integrerad del med ett långtgående inflytande på regeringsarbetet. Luddigt? Jo tack.

Detta oskick är något som huvudsakligen har tillkommit på socialdemokratiskt manér. C hade tjänstemän på finansdepartementet under samarbetet med S på 1990-talet och Liberalerna hade det under en del av samarbetet med Stefan Löfven. Både C och L erbjöds det från samarbetets början. 

Det är dock ett oskick eftersom det suddar ut gränsen för vad regeringen faktiskt är. Därmed gör det även ansvarsutkrävandet svårare, inte minst för väljarna. Men även för andra. Vilken ställning har egentligen SD i lokalerna och arbetet? KU granskar regeringen, men där ingår SD trots att deras tjänstemän ska vara en integrerad del av arbetet.

Politiskt finns det inte mycket att anmärka på Tidöavtalet. Mycket är okontroversiellt och känt sedan tidigare. Omstöpningen av rättsväsendet och migrationspolitiken är då mer polariserande men nödvändiga delar av en politik för att få Sverige på rätt köl igen. Och tydliga delar av de blågula partiernas valkampanjer. 

Att få till avtalet var dock den enkla biten. Nu återstår det stora arbetet med att faktiskt genomföra alla förslag och få ordning på landet.