Den mest kontroversiella utnämningen är Richard Jomshof, SD:s partisekreterare, som blir ordförande för det tunga justitieutskottet. Men att vara utskottsordförande i riksdagen förlänar ingen särskild makt. Ordföranden leder utskottets sammanträden och har utslagsröst i fall där ledamöterna röstar jämnt. Men den senare funktionen har i praktiken satts ur spel, eftersom samtliga utskott har ett ojämnt antal ledamöter.
Det är således svårt att se att Sveriges demokrati är hotad i och med Jomshofs utnämning. Det blev särskilt påtagligt att detta enbart är rödgrönt poserande i SR:s Godmorgon Världen, när Aftonbladets Jonna Sima fick frågan om vem som var justitieutskottets ordförande innan Richard Jomshof – en fråga som hon inte kunde besvara (2/10). Man kan tycka att om denna post var så mäktig så borde det, åtminstone bland politiska opinionsbildare, vara allmänt känt att det var Fredrik Lundh Sammeli (S).
Detta förefaller dock vara strategin från vänstern denna mandatperiod: Att försöka göra en skandal av allt som högerregeringen, som inte ens tillträtt än, kan tänkas att göra. Och särskilt så när SD tycks få sin vilja igenom. Det kommer nyttjas som ett bevis på att Ulf Kristersson är “SD:s dörrmatta”, som det brukar heta. Eller att SD – eftersom de fått fler ordförandeposter än Moderaterna – håller i taktpinnen. Och så vidare.
Det olyckliga med denna strategi, förutom det uppenbart felaktiga i att påstå att Sverigedemokraterna skulle vara de enda som har något att säga till om, är kanske att det speglar vänsterns egna antaganden om politiska relationer. Det vill säga att det finns en dominant part och alla andra parter ska enbart jämka sig. Att Socialdemokraterna gärna har en sådan relation till sina samarbetspartier är historiskt bevisat, men det är knappast det enda fungerande receptet för en regeringskoalition.
Ulf Kristersson gör rätt i att vara generös med Sverigedemokraterna när de nu förs in i värmen. En av Kristerssons viktigaste uppgifter som regeringsbildare är att stärka relationerna inom sin koalition. Det är alldeles nödvändigt att såväl KD som L och SD vill vara med, och vill fortsätta vara med. Det är bara om alla partier får känna sig som vinnare som detta samarbete förblir livskraftigt, vilket är nödvändigt om man planerar för att styra åtminstone resten av 20-talet. Och det är antagligen precis detta som vänstern gärna vill underminera.