Vi längtar efter banan men litar inte på tåget

Länge har vi fått höra att vi gör rätt i att tåget. För miljön. För våra barn. Och ja, det är då sannerligen inte för vår egen skull.

Nattågen upplevs ibland som mer punktliga men inte ens dem går att lita på.

Nattågen upplevs ibland som mer punktliga men inte ens dem går att lita på.

Foto: Pontus Lundahl/TT

Ledare2025-03-25 09:51
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.

Natten till söndag blev nattågen stående. Det norrgående nattåget blev stående i flera timmar. Ingen höjdare, men det bleknar jämfört med tåget från Narvik till Stockholm som inte kom längre än till Älvsbyn där det blev stående i nio timmar, vilket Kuriren rapporterat om. 90 mil ifrån där passagerarna trodde att de skulle vakna.

SJ:s pressjour förklarar för Kuriren att man här ser nackdelen med att bo i norr. Vi är inte lika många här och det märks bland annat i form av en sämre tillgång på reparatörer. Så är det ju förstås, men vi är ju tåligt vana vid att vara nedprioriterade och det är inte direkt som att tåget går som på räls i södra Sverige heller.

I söndags blev även ett tåg strömlöst mellan Katrineholm och Norrköping. Till slut kom tåget fram till Norrköping – 6,5 timmar efter att det skulle ha varit framme. Många andra tåg blev förstås försenade som följd.

Kontrasten till Ukraina är slående. Trots att järnvägen då och då utsätts för ryska terrorbombningar går tågen tydligen med en förhållandevis imponerande punktlighet. De är inte nya eller bekväma. Men de går.

Hur tror vi att järnvägstrafiken skulle fungera i krig i Sverige? När den knappt ens går i fredstid. Och den är definitivt inget vi kan lita på.

Under väldigt lång tid har vi uppfostrats till att prioritera tågresandet. För miljöns skull. Planeten och våra barn behöver att vi åker tåg. Men om vi behöver komma fram då? Vad sjutton gör vi då? Ja, inte åker vi tåg i alla fall.

Det var länge sedan folk verkligen litade på att de ska komma fram i tid om och när de åker tåg. Om det fanns någon rättvisa skulle tågresandet ha minskat rätt kraftigt. Men dels är vi lydiga och snälla, dels finns det inte alltid så många alternativ.

Men nog är det lustigt att vi samtidigt som vi har gett upp hoppet om tåget som metaforiskt rälsgående verksamhet längtar så efter Norrbotniabanan. Och på andra håll i landet längtar de efter andra stora tågprojekt. Det finns en viss dissonans här.

Kanske sätter vi vårt hopp till den nya fysiska infrastrukturen. Kanske fungerar allt bättre när det är nya grejer och vad som ibland känns som gammalt sönderfallande, silvertejpat järnvägsnät. 

Vi får väl hoppas det åtminstone. Har vi riktig otur har vi också skapat en kultur som inte klarar av att operera ett tågnät ordentligt. Jämförelser med resten av världen talar tyvärr lite för det. Men än så länge lever åtminstone hoppet.