Fantasilöst förmynderi. Det är väl det bästa man kan säga om förslaget från Liberalernas Gulan Avci, nationell samordnare mot utanförskap, om att göra förskolan obligatorisk.
Runt 95 procent av alla treåringar går redan i förskola. Inte sällan handlar det ju om en ren och skär nödvändighet. Det är svårt att få ihop livspusslet utan förskolan. Och på många håll fungerar den ju dessutom bra. Även om man kan ha en del invändningar mot såväl en överdriven woke-inriktning och skärmanvändning för att bara nämna några saker.
På vissa håll fungerar förskolan mindre bra. Man har kanske inte möjlighet att anställa bra folk eftersom det är för få sökande och i en så personcentrerad verksamhet kan det göra all skillnad i världen. Funkar det inte med pedagogerna så funkar det inte alls. Så enkelt är det.
Egentligen borde det förstås inte spela någon roll alls. Vill man inte ha sina barn i förskolan ska man inte behöva ha det heller. Det är den enda rimliga utgångspunkten: att föräldern är den som är bäst lämpad att avgöra vad ens barn behöver och mår bra av.
Förskolan kan säkerligen ha fördelar. Det talas mycket om hur oerhört viktig den är för barns sociala utveckling. Som att barn som inte går i förskolan inte skulle begripa alls hur man uppför sig runt andra vuxna och barn. Som om barn som inte går på förskola hålls hemma i en garderob och aldrig är ute och leker med andra.
Inte heller tar man någon hänsyn till att det kan vara en enorm förmån för ett barn att få den extra tiden med sina föräldrar. Vad är det i en kärleksfull miljö full av de människor som älskar en mest som skrämmer så?
Att förslaget kommer just från samordnaren mot utanförskap säger dock allt. Det här handlar om en integrationsåtgärd. För att barn till invandrare inte ska hållas hemma utan få träffa andra barn, lära sig svenska seder och språket. Om man bedömer att det är ett reellt problem, vilket man mycket väl kan anse, så lös det problemet då. Ta inte fram storsläggan för att slå i nubb.
Om man ska kunna kvalificera sig till bidragssystem kan man väl i rimlighetens namn även kvalificera sig för ökad autonomi. Är man språkligt och socialt integrerad så finns det ingen anledning till att ens barn ska tvingas gå i förskolan. Medan det finns sådana skäl om man inte är det.
Nog måste en så omfattande stat som den svenska mäkta med att få fram en lösning på det lilla dilemmat.