Under många år låg det ekonomiska stödet från omvärlden på nivåer som var långt över det som egentligen betraktas som hållbart – men sedan talibanernas maktövertagande, har stora delar av pengarna frysts.
Samtidigt har vanstyre och torka lett fram till en humanitär kris. Vid ett toppmöte om Afghanistan med G20-ländernas ledarehar exempelvis EU utlovat en miljard euro i ett stödpaket för det afghanska folket och grannländerna. ”Vi måste göra allt vi kan för att avstyra en stor humanitär och socioekonomisk kollaps i Afghanistan”, sa EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. Även USA har utlovat humanitär hjälp.
Problemet är att humanitärt stöd inte räcker ifall Afghanistans ekonomi kollapsar. Om anställda inte får ut sina löner och om banker håller stängt kommer läget att förvärras. Ekonomin måste få hjälp att andas igen.
För detta finns ett antal hinder. Ett är att allmänhetens tålamod med bistånd till Afghanistan redan är prövat efter 20 år av omfattande stöd, vars resultat kan ifrågasättas. Dels stod framstegen inte i proportion till de resurser som hade använts, dels gick de snabbt att rulla tillbaka.
Ett annat hinder är korruptionen. Afghanistan är känt som ett av världens mest korrupta länder, och den USA-ledda insatsen lyckades trots högt ställda mål på området inte påverka korruptionens utbredning. Det är svårt att se varför stödet skulle lyckas bättre nu, när möjligheterna till uppföljning och kontroll är ännu mindre.
Ett tredje hinder är att talibanstyret utövas av just talibaner. EU har satt upp som ett krav för bistånd att regimen ska ”främja, skydda och respektera alla mänskliga rättigheter, i synnerhet flickors och kvinnors fullständiga åtnjutande av rättigheter, likaväl som barns och minoritetstillhörigas rättigheter, och respektera rättsstaten och yttrandefrihet och pressfrihet”. Vidare ska en regering innefatta alla etniska och religiösa minoriteter, med ”meningsfullt deltagande” av kvinnor på beslutsfattande poster.
Sannolikheten att ett sådant styre kommer att ta gestalt är nog obefintlig. Redan de lågt ställda förhoppningarna på ett sansat uppträdande från talibanerna har grusats.
Dessa hinder gör att den långsiktiga frågan om vilket stöd som är möjligt och önskvärt ännu är olöst – och därmed är det också oklart vilken effekt det akuta stödet egentligen kan komma att få.
Daniel Braw är utrikesdebattör och pol. sek. för KD i Region Kalmar län.