Unna Saiva, den lilla heliga sjön, en naturskön samisk offerplats i Gällivare kommun.
Hannah Edenbrink Anderssons liv är en kamp. Inte för för hennes liv, men väl för hennes kultur. Hon är en av ett 30-tal samer som kämpar för att staten ska lämna tillbaka föremålen från offerplatsen Unna Saiva, eller Lillsaivis, belägen något öster om mittpunkten mellan Luleå och Gällivare. En kamp hon nyligen berättade om i Kuriren.
Jag har i grunden en skeptisk inställning till frågor om återlämnande av historiska föremål. Ett skäl till detta är att historien är just det – historia. Det är mycket som har gjorts genom historien som vi på goda grunder aldrig skulle göra i dag men som inte var något märkligt på tiden då det begav sig.
Länder krigade mot varandra och förloraren fick efteråt nöjet av att bli plundrat på sina skatter. Skatter var för vinnare. Ett sådant exempel är silverbibeln. Förmodligen skriven i Italien under 500-talet. Omrking 1 000 år senare hade den funnit sin väg till kejsar Rudolf II och fanns i Prag när svenskarna stormade staden 1648. Den togs till Sverige som krigsbyte och blev en del av drottning Kristinas bibliotek. När hon abdikerade ett par år senare gavs den till Isaac Vossius, som varit drottningens lärare i grekiska. Han åkte till Holland och tog boken med sig dit. Därpå köptes den av Magnus Gabriel De la Gardie som skänkte den till Uppsala universitet 1669.
Det vore befängt att använda dagens seder och moderna lagar för att försöka avgöra vem som är den rättmätige ägaren till silverbibeln. Att det skulle vara just Tjeckien, något som ibland görs gällande, är ytterst märkligt. Varför då inte Italien lika gärna?
Att lägga samtidens raster över historien må vara ett vanligt tidsfördriv, men det gör det inte vettigt. Det är samma inställning som leder till att böcker och andra kulturuttryck censureras för att de inte överensstämmer med samtida normer. Att vi i dag inte skulle invadera ett annat land och plundra dess skatter innebär inte att vi ska lämna tillbaka exempelvis silverbibeln. Vi varken kan eller bör försöka rulla tillbaka historien.
Det leder oss till frågan vad som är historia och vad som är samtid. En praktiskt tillämpbar gräns för detta är 100 år. För ett sekel sedan var livet ett helt annat än nu, i hela Sverige. Det är lätt att glömma bort hur mycket som har förändrats på denna tid. Det är också så länge sedan att praktiskt taget ingen som var med då är i livet längre. Det är bortom de levandes gränser. Dessutom är det en rund och bra summa.
Det skulle för tillfället dra gränsen vid 1923. Utgrävningen av Unna Saiva, den lilla heliga sjön, genomfördes 1915. Staten bör därvid inte anses ha någon skyldighet att lämna tillbaka föremålen. Det innebär dock inte att man inte kan göra det ändå, om man anser att det finns goda skäl därtill.
Utgrävningen skedde i vad vi åtminstone kan kalla sentida historisk tid. Det var inget man ansåg vara en stöld utan betraktades som en vetenskaplig insats, låt vara att man på den tiden inte tog någon särskild hänsyn åt vad berörda folk tyckte om saken. De var milt uttryckt skeptiska redan då, något arkeologen Gustaf Hallström noterade. Och undra på det, Unna Saiva hade varit en aktiv offerplats potentiellt redan sedan 500-talet. Men det var ingen särskilt hänsynslös insats, det var bara så man bedrev forskning på den tiden.
Det som verkligen talar för att föremålen bör lämnas tillbaka är frågan om vem som är bäst lämpad att ta hand om dem. Det rör sig om över 600 föremål och 150 kilo ben och horn. Det mesta förvaras magasinerat på Historiska museet i Stockholm. Ett fåtal föremål lär just nu visas på utställningen Vikingarnas värld. Och drygt 30 mynt förvaras på Ekonomiska museet (tidigare Kungliga myntkabinettet).
Offergåvor från den samiska offerplatsen Unna Saiva i Gällivare kommun.
Föremålen har dock ett påtagligt historiskt värde och förtjänas att visas upp mer och bättre för att ge oss en möjlighet att lära. Genom att skänka föremålen till sametinget som sedan kan låna ut dem till kulturmuseet i Gällivare kan detta bli verklighet. Det bör kunna låta sig göras att mynt alltjämt kan lånas ut till Ekonomiska museet, museer lånar frekvent föremål och samlingar av varandra. Detta bör inte tillåtas bli ett undantag. Poängen är att samlingen är värd ett aktivt förvaltarskap från någon som ser värdet hos den. Och då förefaller uppvisat i Gällivare slå nedpackat i Stockholm varje dag i veckan.
Så nej, samerna bör inte anses ha någon okuvlig rätt till dessa föremål. Likafullt bör staten lämna tillbaka till dem, helt enkelt för att det är det rätta att göra i den här situationen. Det vore bäst för föremålen och skulle uppskattas av samerna.