Att en tidigare regeringschef får göra comeback som utrikesminister är ovanligt men inte helt unikt. Vår egen Carl Bildt välkomnade på social media Cameron till den exklusiva klubben.
Sunaks val överraskade de flesta britter. Cameron är fortfarande kritiserad för Brexitomröstningen. De som ville stanna i unionen kan inte förlåta honom för att han gick med på att hålla folkomröstning. De som ville lämna kan inte förlåta honom för att han kampanjade för att Storbritannien skulle bli kvar.
Utöver Brexit förknippas Cameron också med andra utrikespolitiska misslyckanden. Kriget i Libyen, EU:s gemensamma asylpolitik, Afghanistan, felbedömningen av Kinas auktoritära regim och oförmågan att inse hotet från Ryssland. Inte ett givet val för utrikesministerposten kan tyckas.
Men samtidigt har Cameron förstås en unik erfarenhet. Sunak själv är inte profilerad i utrikespolitik, utan behöver en utrikesminister som kan fungera självständigt. Omvärldsläget med flera pågående kriser kräver en kandidat med både erfarenhet och nätverk. Det finns inte tid att växa in i rollen. Cameron har varit i världspolitiken och kan börja arbeta från dag ett. Något han också bokstavligen gjorde när han samma dag som han utsågs besökte Indien.
Men utnämningen av Cameron handlar också om inrikespolitik. Under nästa år ska det hållas val i Storbritannien. Labour leder opinionsmätningarna stort och de konservativa befinner sig i en svår inre kris efter en turbulent tid med Boris Johnson och Liz Truss. Partiet är splittrat i en rad falanger.
Sunaks regeringsombildning innebar att han sparkade ut den tidigare inrikesministern Suella Braverman. Med hennes enligt många högerpopulistiska syn på bland annat migrationsfrågor hade hon fått bli minister därför att Sunak behövde hennes stöd i den interna maktkampen. Genom att ge en av de mest radikala bland partiets högeryttrar en tung post hoppades Sunak köpa hela falangens gillande.
Nu verkar Sunak ha övergett strategin att samla alla schatteringar i sin regering. Att ta in Cameron är att åter vända sig till mitten av partiet – det konservativa etablissemanget.
Kanske kan Cameron trots allt också bli en fördel i den kommande valrörelsen. I den oroliga samtiden påminner Cameron om en tryggare tid. Cameron tillhör samma generation politiker som Fredrik Reinfeldt; formade av 90-talets tro på demokratins seger, evig fred och ständig tillväxt. Även om många väljare fortfarande är trötta på den generationen kanske börjar andra börjar att längta tillbaka. Cameron har ett lugn som kan komma väl till pass.
För honom själv är det förstås också en chans till upprättelse. Han kan nu visa att han lärt sig att inte längre är lika naiv och att han lärt sig att inte lita på diktatorer. I en akut fråga vet vi dessutom mycket väl var Cameron står. Han har alltid varit en uttalad Israelvän och var tidigt med att varna för det muslimska brödraskapet och för islamistisk påverkan i Europa. Det är också en linje som kommer att tas väl emot i Torypartiet.
På det stora hela ska det dock mycket till för att Cameron skulle kunna påverka det som alla opinionsmätningar pekar mot. Nämligen att det splittrade Torypartiet förlorar valet och att Labour vinner. Camerons comeback lär därför bli kort.
Mathias Bred är politisk redaktör på Svenska Nyhetsbyrån.