Naturligtvis fanns Sverige långt före Gustav Eriksson av Vasaätten, men under hans styre stärktes centralmakten jämfört med tidigare århundraden. Man skulle visserligen kunna argumentera för att exempelvis Birger Jarl var en minst lika viktig gestalt i svensk historia. Men till syvende och sist är det ändå som Andreas Johansson Heinö, förläggare på Timbro förlag, skrev i ett nyhetsbrev (31/5): ”Nationer är inte människor, de har inte födelsedagar. Vi hittar på en startpunkt eftersom vi behöver en.”
När vi pratar om historia måste vi skilja på huruvida vi rör oss i en akademisk eller folklig kontext. De båda är inte väsensskilda, men ändå olika. För den som forskar i historia är det naturligt att vilja vrida och vända på det förflutna och därmed skilja myt och sanning åt. För en vanlig medborgare är det inte alltid lika viktigt.
Med Gustav Vasa kom reformationen och svenska kyrkor tömdes på helgonskulpturer. Ett populärt helgon vid denna tid var norrmannen Olav Haraldsson, känd i Sverige som Sankt Olof. På den väg som han färdades från Selånger utanför Sundsvall till sin död vid slaget i Stiklestad, finns med jämna mellanrum vattenkällor som sägs ha uppkommit när han stötte sin stav i marken. Människor inspirerades av hans levnadsöde och då var det inte så noga om platsen egentligen var en gammal hednisk offerkälla.
Den helige Olof är en historisk person som vi vet dog för snart 1 000 år sedan. För katoliker är han dessutom ett helgon med tillhörande legender. Berättelserna har olika syften och olika sanningshalter, men kan var och en vara betydelsefulla beroende på sammanhang.
På samma sätt spelar det för de flesta svenskar ingen roll om Gustav Vasa gick på snöskor eller åkte skidor mellan Mora och Sälen, ej heller om han verkligen flydde genom ett dass på Ornässtugan. Händelserna ingår i en historieskrivning som ibland mer liknar ett kollektivt sagoberättande.
Detta betyder inte att man ska blunda för Gustav Vasas, eller andra regenters, osympatiska sidor. Historikers uppdrag är just att blottlägga dessa mindre smickrande detaljer. Men för den folkliga berättartraditionen är de ofta tämligen ovidkommande.
Precis som helgonen i det medeltida Sverige var ett viktigt uttryck för folkfromhet, är berättelsen om Gustav Vasa som rikshjälte en central del av vår nationella mytologi. Vi behöver sägner att samlas kring och det viktiga är inte när Sverige föddes utan att vi gemensamt får fira vårt land.
Jonatan Lönnqvist är sångare och pedagog.