Bild ur videon till låten Hi Ren där artisten Ren mästerligt gestaltar sin kamp mot psykisk ohälsa.
Det är i grunden något positivt – att fler vågar prata om depression, ångest och självtvivel. Men ibland gnager en fråga: vad händer när de här tillstånden inte längre bara är berättelser – utan blir berättarteknik?
Marvels Thunderbolts (2025) är ett tydligt exempel. I filmen möter vi Bob – även känd som Sentry – en hjälte med övernaturliga krafter, men också med en inre, destruktiv röst: The Void. Det är hans depression, manifesterad som ett hot mot världen. En mörk kraft han försöker stänga in, men som hotar att slita honom isär. Det är tänkt att vara ett djupt psykologiskt porträtt. Men det som börjar som allvar förvandlas snabbt till effektdriven dramaturgi.
I filmens slutskede besegras The Void – bokstavligen – och Bob räddas från sitt mörker. Hans problem löses i yttre handling, inte i inre konfrontation. Vissa kritiker har beskrivit det som en emotionell frisedel: efter att ha orsakat stor förödelse får Bob en ny chans, utan att minnas sina handlingar eller behöva bearbeta dem. Andra pekar på hur den kraftfulla symboliken – depression som ett globalt hot – förlorar sin nerv när lösningen är en superkraft och lite gruppkänsla.
I serietidningarna är Bob en betydligt mer komplex figur – ofta skildrad som någon som kämpar med schizofreni och en ständig rädsla för att tappa kontrollen. I filmversionen känns det snarare som att man gjort honom bipolär för att det är lättare att visualisera. Det blir enklare att använda psykisk ohälsa som narrativ motor än att faktiskt gestalta den.
Som kontrast finns den walesiska musikern Ren Gill och hans låt Hi Ren – ett modernt mästerverk som inte berättar om psykisk ohälsa, utan gestaltar den med en skrämmande genuitet.
I den nio minuter långa musikvideon sitter Ren ensam på en stol med sin gitarr. Låten är en dialog mellan honom själv och den inre röst som dragit honom ned i mörker. Den börjar:
“Hi there Ren, it's been a little while, did you miss me? /
You thought you'd buried me, didn't you? Risky...”
Så följer en intensiv, ibland aggressiv konversation där depressionens röst försöker avfärda alla tecken på förbättring, hånar hans försök till läkning och ifrågasätter hans självbild. När Ren svarar – med rader som:
“But my music is really connecting /
And the people who find it, respect it /
And for me, that's enough, ’cause this life's been tough...”
…känns det som att vi får bevittna ett faktiskt försök att överleva. Här finns ingen klippning till actionscen, ingen utomstående frälsare, ingen snabb lösning. Det är obekvämt, smärtsamt, och samtidigt: djupt mänskligt.
Ren har själv levt med svår fysisk sjukdom, depression och självmordstankar. Hans konst är inte skriven för att sälja en idé om mörker – den kommer ur det. När han i slutet av låten vänder sin röst och säger:
“I have stood in the flames that cremated my brain /
And I didn't once flinch or shake...”
… blir det inte en punchline utan ett överlevnadsbevis. En påminnelse om att det ibland inte finns någon resolution – bara motståndskraft. Och kanske just därför bär Hi Ren så mycket mer än en scen i en superhjältefilm någonsin kan.
Streamingkulturen har länge rört sig närmare detta verkliga tilltal. Många av de största Twitch-profilerna – som Pokimane, Jacksepticeye och Sweet Anita – har varit öppna med sin psykiska ohälsa i realtid. Det har ofta skett med tårar, osäkerhet, utan manus. Ibland kritiserat som självexploatering, men lika ofta hyllat för att det gjort det tillåtna att prata om det svåra.
Kanske är det där, i det direktströmmade och oredigerade, som samtiden har lyckats bäst med att normalisera psykisk ohälsa. Inte i studiofilmer, utan i pauserna mellan rundor i ett spel, eller i ett kvällssamtal med tittare.
Det finns en paradox här. Å ena sidan är det bra att vi talar mer om dessa frågor. Å andra sidan finns det en risk att de förlorar sin tyngd när de används slentrianmässigt. När depression blir ett manusgrepp, snarare än en erfarenhet. När lidande klipps in i trailern, men inte får någon verklig plats i filmen.
Alla har rätt att berätta sin historia. Men inte alla berättelser om psykisk ohälsa bär det ansvar ämnet kräver. Thunderbolts vill mycket – men vågar inte gå hela vägen. Hi Ren går hela vägen – och stannar där.
Och kanske är det så vi måste börja se på saken. Inte bara fråga om psykisk ohälsa skildras i kulturen – utan hur. Och varför.