Ett hav av tröstlöshet och tomhet ligger över staden

Det hör till den mänskliga naturen att vilja förstå saker. Vi söker efter mening även där ingen finns. Det hjälper oss att hantera den här stora, märkliga och ibland skrämmande världen vi lever i. Men ibland finns ingen vägledning att få, och hur mycket vi än söker finns där ingen mening som kan skänka oss ro.

Ibland är tragedin all.

Varje barn som dör är en enorm sorg. Framför allt förstås för de anhöriga, men även för många andra. Vi kan inte hjälpa att bli berörda. Sjukdomar och olyckor som rycker människor vars liv knappt har börjat ifrån oss framstår som djupt orättvisa och hemska. Men hur tragiska sådana händelser än är finns där ofta i vart fall något vackert mitt i det fruktansvärda.

Barn som dör av sjukdomar hinner nästan alla uppleva för sin familjs och samhällets kärlek ända in i slutet. Barn som dör av olyckor har nästan alltid varit älskade. 

Det ska sägas att vi inte vet än exakt vad som har hänt den unga pojken. Men vi vet att han har dött och att en manlig anhörig i 45-årsåldern är anhållen, skäligen misstänkt för mord. Och det är förstås utifrån vi reagerar känslomässigt.

Det är så fel. Det får aldrig vara så. Anhöriga ska vara ett barns praktiska och känslomässiga stöd i livet. Barnen vet det, de älskar sina närstående. Det finns till exempel väldigt få beteenden som kan få ett barn att sluta älska sina föräldrar. Och de litar ofta på vuxna i allmänhet. Det är ett av skälen till att vuxna har ett så stort ansvar gentemot barn, alla barn.

Alla brott som begås mot barn är vidriga, men inga är så fruktansvärda som de som begås av anhöriga. Det är omöjligt att inte försöka föreställa sig skräcken och förvirringen hos ett barn som plötsligt attackeras och dödas av en person som den älskar. När ens sista stund i livet inte bara är fullt av skräck och plåga utan heller inte går att förstå alls. Det är förstås omöjligt att leva sig in i fullt ut. Men det som går att förnimma är tillräckligt för att bryta ihop och tappa hoppet. Och i denna tomhet finns tyvärr ingen tröst.

Tids nog kommer vi att få veta vad som har hänt. Men det är osannolikt att det kommer att skänka det inträffade någon känsla av mening eller begriplighet. Mörkret kommer att ligga kvar. Det kan vi faktiskt inte göra särskilt mycket åt. Allt vi kan göra är att finna tröst i de relationer vi har som finns kvar och anstränga oss för att göra dem så bra som möjligt. 

Var vänlig mot människor du möter. Hjälp dem du kan längs vägen, även om det bara är lite grann. Klia hunden extra länge på magen. Se till att din partner vet hur glad du är att få dela livet tillsammans. Och påminn dina barn om att du älskar dem över allt annat. Att de duger som de är och att du alltid är stolt över dem.

Ingenting av det som har inträffat kommer att förändras av det. Men det gör världen lite bättre och ibland är detta det enda ljus vi har i mörkret.