Jean de Carrouges, spelad av Matt Damon, och Jacques Le Gris, spelad av Adam Driver, börjar som vänner men driver isär. Deras relation slutar i en duell på liv och död för att avgöra om Le Gris har våldtagit Marguerite de Carrouges.
The last duel är berättelsen om en nobel kvinna vars våldtäktsanklagelse inte tas på allvar och enda sättet att få rättvisa är en judiciell duell mellan hennes make och den anklagade. Den som har sett trailern kommer att chockas över hur pass underhållande filmen är. Trailern ger bilden av att det rör sig om ett blytungt drama. Och för all del, det är en film som behandlar åtskilliga djupa och träffande frågor rörande det mänskliga tillståndet. Men man får faktiskt skratta en hel del längs vägen också och det kan behövas.
Matt Damon spelar Jean de Carrouges, en oförställd man vars första fru och barn togs av pesten. Han är en trogen krigare men ekonomiskt oduglig. Vid hemkomst efter en kampanj finner han sig oförmögen att betala sina skatter som drivs in av hans vän Jacques Le Gris, spelad av Adam Driver. Här börjar förhållandet mellan de båda sakta förvandlas till fiendskap. För att få ihop pengar gifter sig de Carrouges med Marguerite, utsökt porträtterad av Jodie Comer, vars far är förmögen men tidigare tog sida mot den franske kungen och därför behöver sin nye svärsons goda namn. Le Gris inflytande vid sin feodalherres hov växer och detsamma gäller svartsjukan hos de Carrouges som anser sig, och kanske med viss rätt, orättvist behandlat. När Le Gris träffar Marguerite börjar han åtrå henne och det hela leder till en våldtäkt, en rättegång och inte minst duellen.
Filmen visar skeendet som leder fram till duellen tre gånger, skildrat från var och en av de tre huvudpersonernas perspektiv. Det är ett grepp som fungerar oerhört väl. Inte för att de tre versionerna är oerhört olika, utan för att de tvärtom är så lika. Beroende på vems perspektiv vi får följa skiftar nyanserna och detaljerna. Hurudana huvudpersonerna är beror på vem som betraktar dem. Det blir inte minst tydligt att de båda herrarna har väldigt höga tankar om sig själva. Dock inte nödvändigtvis om varandra.
Det alltmer sargade förhållandet mellan de båda männen är intressant. En inte obetydlig del av fiendskapen växer fram ur antaganden som görs om den andre. Ett fenomen som vi förstås gör oss skyldiga till varje dag. Det är alltför lätt att på grundval av någons beteende med säkerhet utläsa både karaktärsdrag och motiv – särskilt så om de är fientliga och riktade mot en själv. Det finns förstås alltid en chans att man har rätt, men allt som oftast missar man målet och det enda man får är trasigare relationer, bitterhet och ensamhet. The last duel visar med önskvärd tydlighet att kommunikation är vida överlägset antaganden.
The last duel är långt ifrån en film där allt är svart eller vitt och den skriver sällan tittaren på näsan. Men det är ingen tvekan om att Le Gris är skyldig till våldtäkt, det var ett övergrepp mot Marguerites vilja. Och det är tydligt att filmens budskap om dialog och kommunikation även har bäring på det sexuella området. Men det är i den moraliska gråskalan, inte i dess tydliga ändpunkter, som filmen är riktigt intressant. För även om filmen tydligt anser Le Gris faktiskt skyldig hålls det mer öppet kring om han förstod det.
Le Gris lärde sig de sexuella koderna vid sin feodalherres hov där det hörde till att damer sade nej till sexuella inviter. Kan han ha varit så självupptagen att han verkligen inte kunde skilja ett verkligt nej från ett spelat nej? Det finns förstås en gräns för hur långt ett narcissistiskt ego kan utgöra ett moraliskt värn. Går han över den gränsen? Hur ska man tolka samtycke i ljus av de kulturella koder som präglar det samhälle man lever i. Det lämnar filmen betydligt mer öppet än själv skuldfrågan i sak.
Vilken roll spelar maktförhållanden in i detta? När och där våldtäkten begicks var det ett egendomsbrott riktat mot hennes make. Och gärningsmannen skyddades av sin herre, som överspelas fantastiskt av Ben Affleck som för att understryka att han existerar i en helt annan verklighet. Allt detta finns outtalat men likafullt välartikulerat i filmen. Det är en Ridley Scott-film uti varje tum.
Det kan tyckas deprimerande att detta är frågor som vi har brottats med i över 600 år utan att för den sakens skull nå fram till ett svar. Men det beror också på att det är väldigt svåra frågor som inte har några enkla svar. Annat än att det är viktigt att de diskuteras. Och i det avseendet kan The last of us vara en stor hjälp.
Det är många frågor, känslor och idéer som avhandlas i filmen. Men det är aldrig tråkigt, särskilt inte den otroligt välspelade upplösningen. Dessutom stannar filmen och de många frågor och funderingar den föder när man tittar kvar hos en under lång tid. Man betalar bara för 2,5 timmar, men får betydligt fler på köpet. Samt en förståelse för att de här frågorna hela tiden måste diskuteras eftersom våra omgivande koder och normer förändras.