– Har du tagit rast?
– Ja, jag behövde en liten paus just nu.
– Det är okej.
För min familj har påskhelgen huvudsakligen ägnats åt att göra stugan redo för den kommande säsongen. Efter påskaftonens frukost drog vi igång ett stort räfsningsprojekt, jag, dottern och hennes morfar. I inte helt ovanlig ordning upphöjde sig 7-åringen tämligen snart till arbetsledare varpå ovanstående konversation med hennes morfar inträffade.
Inte nog med att vi fick gräsmattan räfsad i snabb takt. Vi fick också tillfälle att lära dottern vad en chef gör och vad som är viktigt att tänka på. Hon var duktig på att se sina underställda och ge oss beröm när vi var duktiga. Hon föregick också med gott exempel och arbetade hårt och synligt.
En oväntat stor del av förmiddagen gick åt till att diskutera olika sanktionssystem. Oväntat mest eftersom både jag och hennes morfar jobbade på väldigt flitigt. Det fanns helt enkelt ingen som maskade, men lika bra att vara förberedd tyckte dottern. Möjligen skulle vi dega till oss under eftermiddagen. Vilket väl i och för sig stämde till viss del. Dock gällde det alla. Dessa rader skrivs efter påskäggsjakten och chefen sitter nöjt och tittar på tv och äter påskgodis.
Men det var en bra förmiddag där vi funderade en hel del över vad en bra chef är. Rättvis, hårt arbetande och uppskattande var väl det främsta vi kom fram till. Den enda ersättning som utgick till någon inblandad var löfte om påsktårta senare under dagen – dock med förbehållet att om någon fuskade med rasterna skulle man få en centimer mindre tårta – och det kanske var lika bra.
Det här med chefer och vad de är värda är ett evigt dilemma. Tydligen. Jag är ärligt talat inte helt och fullt införstådd i varför. Men efter att Kuriren nyligen granskade vad kommuntopparna tjänar tog det vid en rätt hätsk konversation i sociala medier. Nåja, konversation är att ta i. Men åtskilliga kände sig manade att uttrycka sig väldigt förklenande om framför allt kommundirektör Anna Lindh Wikblad.
Det är svårt att inte dra slutsatsen att det är en kombination av jantelagen och sexism som ligger bakom en stor del av dessa genomgående obefogade uttryck.
Det är inget litet uppdrag att vara kommundirektör, kommunens absolut högste tjänsteman. En kommun som Luleå är en enorm organisation och det blåser rejält i toppen. Och till skillnad från min lilla chef för dagen går det inte att dra sig undan och äta godis en eftermiddag när man vill. Kommuncheferna har bra löner men de får jobba för dem också. Jag kan inte föreställa mig att det finns någon toppchef i en kommun någonstans som bara jobbar 40 timmar i veckan.
Visst kan det tillkomma moment som ser betydligt roligare ut. Middagar och representation och sånt. Man får vara med och inviga någon rolig grej på kvällen kanske. Och nog kan sådant vara roligt ibland. Inte minst måste man ge sken av det åtminstone. Men det är betydligt mindre roligt när man inte kan välja bort det. Du är tvungen att gå på alla dessa tillställningar i stället för att hämta på fritids och skjutsa till fotbollsträningar. Det finns en betydande uppoffring inbyggt i alla liknande positioner.
Visst kan det väl sticka i ögonen att kommundirektören glatt förklarar att hon inte vet vad hon tjänar. Det betyder ju att hon tjänar så mycket att hon aldrig behöver fundera på saken. Och nu mer än på flera år är det många som funderar väldigt mycket på vad de tjänar och hur mycket månad det är kvar i slutet av lönen. Kan man bli lite irriterad på det? Absolut. Men det är väl å andra sidan lika bra att veta att hon inte lever över sina tillgångar?
Kommuncheferna i Luleå har vad vi kan kalla marknadsmässiga löner. Det är ungefär vad motsvarande positioner har i liknande kommuner. Det kostar att ha höga chefer, eftersom det är en stor mängd ansvar och minst lika mycket arbete.
Det följer också med en grad av granskning. Det skrivs och talas om vad man gör i sitt jobb. Och det är bra. Det finns ingen anledning att yvas över deras löner, däremot ska vi mycket noga se till att de sköter sina viktiga arbeten på ett bra sätt. Att de tar itu med de problem som finns – tveksamt exempelvis vad gäller socialförvaltningen där problemen har funnits i många år. Och när vi hittar något vi tycker är märkbart fel så ska vi tala om det. Högt och tydligt.
Men det finns ingen mening att klaga på någons lön. Det är inte klädsamt.