Kiruna i fokus hos ABF i Stockholm

Gunnar Lassinantti, tidigare verksam vid Palmecenter, skriver regelbundet i NSD. Den här gången handlar det om Kiruna.

Gunnar Lassinantti, tidigare verksam vid Palmecenter, skriver regelbundet i NSD.

Gunnar Lassinantti, tidigare verksam vid Palmecenter, skriver regelbundet i NSD.

Foto: Bengt-Åke Persson

Krönika2019-12-05 03:49
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

LKAB och kommunen måste kunna kommunicera, sa Mats Taaveniku, S-ledaren i Kiruna, vid lördagens seminarium i Stockholms ABF-hus. 

Det får ses som kritik mot kommunalrådet Gunnar Selberg (C). Kommunen fördröjer detaljplaner för att pressa fram beslut om nytt sjukhus och järnvägsstation. 

Men är det LKAB:s ansvar? Är det inte Region Norrbottens och Trafikverkets?

Behovet av statlig samordning för alla myndigheter som berörs av stadsomvandlingen, påtalade Robert Björkenwall och jag, ansvariga för seminariet, i en tidningsartikel efter ett motsvarande seminarium redan för tio år sedan. 

Det struntade borgerliga Reinfeldtregeringen i. Nuvarande S-regering har inte heller löst frågan tillfredsställande. Och Kiruna står utan järnvägsstation värd namnet, och bra lösning på sin framtida sjukvård.

Planeringsansvarige Göran Cars visade hur nya centrum, öster om det hittillsvarande, kommer att se ut. Curt Persson skildrade pionjärernas visioner med Hjalmar Lundbohm i spetsen och stadens utvecklingsfaser under sin 120 åriga historia.

LKAB:s, gruvnäringens och mineralernas situation och framtidsutsikter samt gruvstrejken 50 år var övriga ämnen som redovisades i en fullsatt lokal.

Gruvstrejken startade vid morgonskiftet i Svappavaara 9 december 1969 och spred sig snabbt till Kiruna och Malmberget. Sverige hade dessförinnan under lång tid varit förskonat från vilda strejker. Missnöjet riktade sig mot ett dåligt löneavtal, brister i arbetsförhållanden och arbetsmiljön samt mot bolagsledningens ovilja att lyssna. 

LKAB och Gruvfacket kritiserades.

Strejken pågick 57 dagar. Professor Maths Isacson som studerat den, sa att de strejkande upplevde stora påfrestningar, inte minst i privatlivet. 

Vad vann de? 

"Stärkta maktresurser och LKAB fick ´strejkfrossa´, månadslön i stället för ackord, höjda löner med 14 procent, bättre pensionsvillkor, bolaget lämnade SAF, huvudkontoret flyttades till Norrbotten, arbetsmiljön förbättrades och Malmfälten stärkte sin representation i Gruvarbetareförbundet, summerade Isacson. 

Björkenwall lade till: " De vann också ett ökat människovärde."

Märkligt nog förbättrade socialdemokratin sin ställning i Kiruna och Gällivare efter strejken, tack vare Palmeregeringens ökade regionalpolitiska insatser och reformpaket "arbetslivets sociala förnyelse". 

De vinster som nåddes har delvis gått förlorade i nyliberalismens tid. Dags för ny kamp för att ta igen det som arbetet förlorat till kapitalet?

Karta: LKAB Kiruna