Luleå kommun har 61 ledamöter i sitt fullmäktige. Av dem kommer omkring var femte regelmässigt att infinna sig iklädda exempelvis t-shirts, hoodies och andra slarviga plagg. Ibland några fler, ibland några färre, men på ett ungefär. Det är rent sorgligt att beskåda.
Många klär sig förstås oklanderligt. Exempelvis är presidiet ett utmärkt föredöme och fullmäktigesalens första rad där partiernas gruppledare huserar är normalt sett även de välklädda. Längre bak är det mer spridda skurar.
Spelar det någon roll då hur man är klädd i fullmäktige? Ska politiken inte vara öppen för var och en, ett forum där vi fokuserar på idéer och ansvarsutkrävande snarare än trådtäthet?
Och visst. Kommunfullmäktige är det främsta uttrycket för vår lokala demokrati. Det är den folkvalda församling som står oss närmast och som påverkar oss mest handgripligt i vardagen. Just därför behöver den också bemötas respektfullt.
Att det skulle vara exkluderande att kräva rimlig klädsel i kommunfullmäktige skulle innebära att man antar att vissa människor helt enkelt inte kan klä sig själva på ett rimligt vis. Ibland påstås det att det skulle hindra människor ur arbetarklassen att delta i det politiska livet. Det är förstås nonsens.
Titta på bilder av ett gammalt första maj-tåg. Där kan man snacka om stil. Arbetarrörelsen var mycket mån om att uppträda med värdighet och klä upp sig i högtidliga sammanhang. Inte heller finns det något uppenbart sammanhang mellan partitillhörighet eller social ställning och klädvalet i fullmäktige.
Att kläderna gör mannen är ett uttryck som går tillbaka åtminstone till William Shakespeare. I Hamlet råder Polonius sin son Laertes att klä sig väl eftersom detta ofta är fallet. Det är kanske lite magstarkt att säga att kläderna gör ledamoten. Så är det ju inte. Men kläderna säger väldigt mycket om ledamoten och dess förhållningssätt till den demokratiska institution den är en del av.
Det är inte så att man aldrig kan gå runt och slasa i t-shirt eller en munkjacka. Det beror på situationen. Kläder har ett enormt signalvärde. Det finns en anledning till att vi inte dyker upp på en begravning i shorts och en skojig tröja. Eller till vårt jobb som ställningsarbetare i tredelad kostym. Man dyker inte upp på styrelsemötet i samma utstyrsel man har på sig när man står i klacken. Vi klär oss olika utifrån vilket sammanhang vi befinner oss i. Det kan ha praktiska skäl, men det kan också handla om att visa respekt.
Respekten i fråga är riktad både mot institutionen i sig, det vill säga fullmäktige, de andra valda ledamöterna i församlingen samt mot invånarna som ju både är uppdragsgivare och de som främst drabbas av fullmäktiges olika beslut. Det handlar om att visa respekt inför uppgiften och de frågor som behandlas.
Givetvis finns ingen anledning att överdriva. Det krävs inget avancerat. Följ riksdagens exempel och lägg ribban vid udda kavaj. Det klarar vem som helst av att leva upp till med minimal ansträngning samtidigt som det skulle signalera respekt och ansvarstagande.
Luleå står inför många problem. Från en eventuellt obefintlig befolkningsökning till dolda underhållsskulder och enorma investeringskrav Inte ett enda av problemen blir lättare att hantera om ledamöterna inte ens kan visa en grundläggande respekt för fullmäktige. Om ledamöterna inte självmant klarar av detta bör partierna ingå en överenskommelse om uppförandekod för kommunfullmäktige. Sätt stopp för sjavigheten i sessionssalen i stadshuset.