Ångesten är vår omistliga arvedel

Det rapporteras att psykisk ohälsa bland unga ökar, men att hela tiden fråga ungdomar hur de mår gör förmodligen bara saken värre.

Om vi vidgar vi begreppet psykisk ohälsa för mycket riskerar vi att missa dem som verkligen behöver vår hjälp.

Om vi vidgar vi begreppet psykisk ohälsa för mycket riskerar vi att missa dem som verkligen behöver vår hjälp.

Foto: Kleiton Santos/Pixabay

Krönika2022-10-11 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det finns människor, unga och gamla, som behöver psykiatrisk vård och det ska de få. Att exempelvis förhindra att någon tar sitt liv är alltid värt samhällets insatsen. Men som psykiatriprofessorn Christian Rück konstaterade på DN Debatt (21/8-20) har definitionen av psykisk ohälsa blivit alltför vid. Han efterlyste att vi förstår ”vad som är vanligt lidande, själens skrubbsår, och vad man bör söka vård för”.

Nalin Pekgul var inne på samma spår när hon i en krönika i Fokus (22/2) ställde den retoriska frågan ”när ska vi våga prata om att ångest är en del av livet”.

Psykisk ohälsa har blivit trendigt. På SvD Kultur (17/7) pekade Rebecka Åhlund på att det var ett ovanligt grepp i en tv-serie när den fiktiva maffiabossen Tony Soprano började gå i terapi, men att det sedan dess blivit ett vanligt förekommande inslag. Vi har alla blivit hobbypsykologer och det som förr förklarades med tonårshormoner ska i dag gärna etiketteras med en diagnos.

Att må dåligt är inte nödvändigtvis ett sjukdomstillstånd. Att exempelvis reflektera kring döden och då fundera på om tillvaron är meningslös, är för det mesta bara djupt mänskligt. Att få ångest över att vi inte tar vara på vår tid på jorden likaså. Att under puberteten känna sig ful eller missförstådd av sin omgivning är inga trevliga känslor, men fullt normala.

I mobilen följer dagens tonåringar olika influerare som presenterar en friserad bild av verkligheten, utan bekymmer eller skönhetsfläckar. När de lyfter blicken möts de av en vuxenvärld som gärna hakar på olika trender och självdiagnostiserar sig.

Då är det lätt att tro att klumpen i magen är en psykisk sjukdom. Särskilt som psykisk ohälsa ibland blir en statusmarkör. Att skära sig kan vara ett sätt att hantera en ångest som förtjänar professionell hjälp, men det kan också vara ett sätt att göra sig själv mer intressant.

I skolans värld har elevhälsoarbetet fått en framskjuten position. Det är bra att det finns skolsköterskor, kuratorer och skolpsykologer. Men det finns alltid en risk att tillgång skapar efterfrågan.

Om vi gång på gång frågar skolelever om de mår dåligt, kommer många till slut att svara ja. Men det kan bero på att de är människor som ska hitta sin egen identitet i en kropp som förändras.

Risken med att tillskriva för många unga psykisk ohälsa är att vi missar de som verkligen hade behövt vår hjälp.

Jonatan Lönnqvist är sångare och pedagog.