Jag tänker på det som händer på nätet. Att den kinesiska staten spionerar på mitt barn via Tiktok. Att vuxna människor kan försöka lura av mitt barn kläderna på Snapchat. Att människor på andra sidan jorden kan få mitt barn att skicka pengar via Facebook. Att skärmtiden riskerar att bromsa hans förmåga att lära och utvecklas, eftersom inget riktigt får vara tråkigt längre.
Det vi för 20 år sedan oroade oss för är vardag nu. Vi informerar förstås våra barn därefter. Pratar, varnar, sätter spärrar, tidsgränser och barnlås. Men för ett par veckor sedan upptäckte jag något helt nytt att oroa mig för.
Som belöning för gott uppförande hade mina barn fått ett VR-headset. Nioåringen spelar med stor entusiasm ett spel som heter Gorilla tag. Där är man alltså en gorilla, och tar sig fram genom att veva med armarna. Av någon anledning har gorillorna bara huvud, överkropp och armar, vilket ser en smula märkligt ut. Men ungen är glad och jag dömer ingen.
Spelidén är till synes enkel och oskyldig. Man träffar andra gorillor från hela världen, ger sig ut på äventyr tillsammans, jagar varandra genom olika miljöer.
Stolt har jag suttit bredvid och lyssnat när nioåringen glatt konverserar med andra gorillor på fullt begriplig engelska. Inifrån headsetet hörs glada, babbliga barnröster – en kör av skratt och upptåg. Man ser för sig hur barn i vardagsrum från olika delar av världen möts i ett gemensamt, virtuellt rum.
Men så en dag hör jag det man inte vill höra. Bland barnrösterna dyker plötsligt en vuxen mansröst upp. Jag uppfattar inte exakt vad han säger, men jag hör tydligt tonläget – han är vuxen. Och han berättar att han har med sig något och han vill visa de andra.
Reaktionen är instinktiv. Jag väser åt min son att genast lämna den platsen. Backa undan, logga ut. Han protesterar förstås. Den noggrant utmätta speltiden är plötsligt borta, vingklippt av något som han inte riktigt förstår.
Vi pratar efteråt. Om att aldrig stanna kvar när en vuxen börjar prata i spelet. Om att aldrig berätta vad man heter. Aldrig säga var man bor.
Det är svåra saker för en nioåring. Faktiskt för en vuxen också. För allt det jag oroar mig för att vuxenrösten i gorillavärlden ville göra kan jag inte berätta för mitt barn. Jag vill helst inte formulera det ens för mig själv. Gängvåld och förnedringsrån är nästan lättare att förstå.
Det är en märklig tid när faran döljer sig bland gorillor utan ben.