Det är värt att försöka prioritera att läsa för sina barn – och andras för den delen. De flesta är medvetna om att barn som blir lästa för får ett större och mer varierat ordförråd när det växer upp.
Det större ordförrådet kommer ju av att barnen helt enkelt hör fler ord. Och högläsningen gör det mer sannolikt att barnet självt intresserar sig för och ägnar sig åt läsning vilket leder till att de hela tiden gör ännu fler ord till sina. Snöbollseffekten gör att avståndet mot dem som inte blivit lästa för eller som inte själva läser hela tiden ökar.
Men läsningen bidrar med mer än så. En tysk undersökning har visat att bland barn som blivit lästa för dagligen gick 83 procent gärna till skolan. Bland barn som man läste mer sällan för var det bara 43 procent. Det är en enorm skillnad. Läsning skapar en positiv inställning till lärande.
Ytterligare en tysk undersökning visar att pappors regelbundna läsning är extra viktig för sönerna. Bland de pojkar vars fäder läst för dem tyckte 44 procent om att läsa medan det bland övriga pojkar bara var 24 procent. Högläsning ökar läslusten även hos flickor men mer än hälften av dem tyckte om att läsa oberoende av högläsning och lyftet var inte lika stort som för pojkar.
Ungdomar som läser aktivt, särskilt skönlitteratur, klarar sig också bättre i andra skolämnen än ungdomar som inte läser- Eftersom läsning ger en unik möjlighet att uppleva världen från ett annat perspektiv ökar även empati och problemlösningsförmåga. Dessutom ökar läsning koncentrationsförmåga. Alltsammans hänger förstås ihop.
Sammantaget finns det inget bättre försprång man kan ge ett barn i livet än att läsa för dem. Och det bästa är att alla kan göra det. Det handlar inte om pengar. Det är bra för barns läsutveckling att växa upp i hem med många böcker, men det beror nog ärligt talat mer på att det också tenderar att vara hem där man läser mycket vilket bör spela betydligt större roll.
Och vi har fantastiska bibliotek i det här landet. Där finns kunnig personal och ett otroligt utbud för alla åldrar. Att gå till biblioteket var det närmaste vi kom att gå i kyrkan när jag växte upp. Vi var där minst en gång i månaden och jag vågar inte ens tänka på hur många ton böcker mamma släpade i sin dramatenväska genom åren. Många tunga vändor blev det. Men det gav tre barn som trots sina olikheter ännu är förenade i kärlek till böcker och läsning.
Det spelar egentligen ingen större roll vad man läser för sina barn. Men det vore synd att missa de eviga klassiker som har roat otaliga barn under så lång tid. Inte minst eftersom den bästa barnlitteraturen är givande även för vuxna. Gemensamt har de att de tar barn på allvar samt att de har något att säga. Det gör dem också utmärkta för högläsning eftersom man har naturliga saker att prata med barnen om efteråt.
Ta till exempel J. M. Barries Peter Pan från början av förra århundrandet. Han är en fascinerande, tragisk hjälte som av rädsla har fastnat i en evig barndom han inte har styrkan eller viljan att lämna. Sensmoralen i Peter Pan är trots allt att man ska ta vara på barndomen men att man som barn faktiskt har ett ansvar att växa upp – men då ska man också hålla fast vid glädjen och fantasin i så hög utsträckning som möjligt. Dessutom har boken en enastående skurk i Kapten Krok, välutbildad och gentlemannamässig samtidigt som han är pirat ut i varje tum. Bokens understryker också familjens centrala betydelse för personlig utveckling.
Eller A. A. Milnes böcker om Nalle Puh som kan användas för att prata om alltifrån vänskap, fantasi och mod till hur man handskas med vänner som lider av depression. Eller Kenneth Grahames Det susar i säven, denna vackra skildring av den lilla och lantliga tillvaron späckad med de mest fantastiska karaktärer människan har drömt ihop.
Det finns hur många fler som helst. En fördel med klassikerna är att de fortfarande är tillgängliga. Det gäller för den delen serier också. Det finns ingen anledning att se ned på visuellt berättande för sakens skull. Den serie som mest fulländat illustrerat barndomens gränslösa möjligheter är förstås Kalle och Hobbe. Skaparen Bill Watterson har understrukit att det inte är så att Hobbe magiskt vaknar till liv när Kalle är ensam med honom, inte heller är han Kalles fantasifoster. Han är både levande och en tygdocka samtidigt. För Kalle är han en levande tiger, för det är så han upplever sin vän.
Så stark fantasi har nog bara barn. Och det är en grannlaga uppgift som förälder eller närstående att vårda den. Men det är det värt.