Visserligen har det handlat om stabilitet på bekostnad av politiskt inflytande, men ändå stabilitet. Nu har samme Putin styrt Ryssland in i ett kaos där kärnvapenkrig är fullt tänkbart, och där befolkningen redan har fått sin tillvaro vält över ända genom mobilisering och sanktioner. Regimen har satt sin egen överlevnad på spel. Hur är det möjligt?
Den ryske diplomaten Boris Bondarev, som hoppade av sin tjänst vid det ryska utrikesdepartementet i samband med angreppet på Ukraina, ger i en artikel i tidskriften Foreign Affairs en bild av ett system vars instabilitet är självförvållad.
Man började helt enkelt tro på sin egen propaganda. ”Under många år tvingades ryska diplomater att konfrontera Washington och försvara landets inblandning utomlands med lögner och logiska felslut”, skriver han. ”Vi fick lära oss att ta till oss bombastisk retorik och okritiskt upprepa för andra stater vad Kreml sa till oss. Men med tiden var målgruppen för denna propaganda inte bara andra länder, utan vårt eget ledarskikt.”
Stabiliteten som har uppnåtts genom att makten har centraliserats och avvikande röster har tystats har gett upphov till illusioner. Angreppet på Ukraina byggde på föreställningen om en snabb seger, en föreställning som i sin tur grundades på en underskattning av den ukrainska försvarsförmågan och en överskattning av Rysslands styrka.
I den senare delen, menar Bondarev, var de ryska ledarna visserligen inte ensamma: även västvärlden överskattade Ryssland. I själva verket hade sanktionerna som infördes efter annekteringen av Krim redan försvagat den ryska förmågan. ”Den ryska försvarsindustri var kraftigt beroende av komponenter och produkter tillverkade i väst”, skriver Bondarev. ”Sanktionerna skar plötsligt av vår tillgång till dessa produkter och gjorde vår militär svagare än vad västvärlden förstod.” Denna insikt undanhölls dock även Kreml.
I samband med angreppet på Ukraina har ryska diplomater kommit i fokus som aldrig förr. Redan själva antalet diplomater i västvärlden är uppseendeväckande stort, och vad de i verkligheten arbetar med är också en intressant fråga.
Men en slutsats av Bondarevs skildring, liksom av händelseförloppet i Ukraina, är att denna stora diplomatiska apparat misslyckas i sin grundläggande uppgift att ge sitt lands ledning en realistisk bild av omvärlden. Diplomaterna ”begraver små stycken av sanning i berg av propaganda”, som Bondarev skriver. Om någon förra året skrev en rapport där man noterade att Ukrainas försvar var starkare än 2014, så kom detta erkännande ”först efter en lång lovsång till den mäktiga ryska krigsmakten”.
Tidigare talades ofta om Rysslands avancerade förmåga att sprida förvirring och proryska budskap i omvärlden. Denna förmåga har i allt väsentligt visat sig vara högst begränsad. Uppslutningen bakom Ukraina har varit massiv. Den enda publik som på allvar har tagit till sig rysk propaganda har varit det ryska ledarskiktet – de har blivit vilseledda av sina egna illusioner.
Daniel Braw är utrikesdebattör och fil.dr i historia. Han arbetar som pol. sek. för KD i Region Kalmar län.