Det här med att leva som man lär är inte alltid det lättaste. Men på något sätt fick det mig att börja spela cello för en dryg månad sedan.
Jag har alltid haft uppfattningen att musik är fantastiskt. Och ända sedan min dotter var liten har jag försökt att omge henne med diverse instrument. Från min egen keyboard till små plastsaxofoner, märkliga flöjter och trumset. Och i fjol satte vi henne i kulturskolan. Efter att ha sett otaliga klipp med amerikanska Mia Asano på Youtube föll valet på fiol. Efter fem minuter på en testdag flyttades valet till cello.
Det har varit en fantastisk resa att se henne lära sig att spela under två terminer. Från att inte ha någon aning alls om vad hon höll på med till att alltmer flyhänt flytta runt fingrarna på cellons hals. Utöver att producera stora mängder pappastolthet fick det mig också att granska mig själv hårdare. Varför spelar inte jag något instrument om jag nu ändå är övertygad om att det är så bra?
Sanningen var väl i princip att jag hade en känsla av att det inte var för mig. Jag var inte en sån som spelade instrument helt enkelt. Jag var nog ämnad för andra ting. Att skriva till exempel, vilket jag ju alltid gjort. Däremot hade jag aldrig spelat ett instrument – bortsett från tidigare nämnda keyboard som jag köpte och spelade på en hel kväll. Men att se dottern ta sig an det hela gjorde att jag insåg att det är klart att det går. Det handlar bara om att öva.
Hade jag valt helt själv hade valet nog hamnat på fiolen. Bilden av luffarspelemannen som tar fram sin fela och spelar med känsla och darr är så idylliskt inpräntad i mitt sinne att det var ett enkelt val. Även gitarr kändes lockande på grund av min kärlek till visor. Men kärleken till dottern var större och hon ville verkligen ha en övningskompis. Så sedan fem veckor eller något sådant har jag blivit med cello. Jag kan nu hjälpligt spela Blinka lilla stjärna där vilket jag ska bevisa på avslutningen nästa vecka när jag kommer att sitta där framme med barnen och spela snarare än att titta på med de andra föräldrarna. Och det ska bli ljuvligt.
Jag kommer ju aldrig att bli en konsertcellist. Ingen kommer att ringa mig och be mig att skynda mig till studion med min cello eftersom vi bara måste spela in ett spår till filmen X. I absolut bästa fall kommer jag att ha en hobby för resten av livet som ger mig mening och intellektuell stimulans och som kanske till och med kan duga för att underhålla nära och kära. Och det är ju fantastiskt.
Jag önskar att fler vuxna och barn tog chansen att börja spela. Särskilt vad gäller barnen finns det ju egentligen inga anledningar att låta bli alls. Kulturskolan i Luleå är till och med gratis. Det är bara eventuellt instrumenthyra som kostar och med lite tur kan regeringens kommande fritidskort användas till detta.
Jag talade nyligen med Maria Bergenudd som är chef för kulturskolan i Luleå. Snacka om rätt människa på rätt plats. Hon brinner verkligen för kulturskolan och dess verksamhet och vill nå ut till ännu fler. Inget dammigt och förlegat koncept heller utan kulturskolan utvecklas hela tiden för att möta ungdomar där de finns. Det låter klyschigt men är faktiskt hur de arbetar.
För några år sedan drabbades ju kulturskolan av en omfattande budgetminskning, omkring en femtedel av budgeten drogs in. Med lite trixande kunde man lösa det hela utan att tvinga fram avgångar men man fick rätta munnen efter matsäcken. Budgeten har fortfarande inte återhämtat sig, den har bara skrivits upp år efter år. Men trots detta har man alltså allt ifrån dans för hälsa för stressade flickor, en barnkör som uppträdde på Mellofesten och dramagrupper till spel- och filmskapande, artistskolor och från och med i höst en cirkusgrupp. Utöver alla instrument man kan lära sig att spela alltså.
Var kulturskolan ska hålla hus framöver är fortfarande höljt i dunkel. Det ligger på lokalstrategens bord och ett förslag ska presenteras nästa år. Förhoppningsvis löser det sig bra. 2026 fyller Luleås kulturskola 50 år. Det vore fint att fira detta med pompa och ståt och en vettig lokallösning.
Fortsätt att satsa på denna underbara verksamhet som låter barn utvecklas genom att använda hela hjärnan och gå från att vara konsumenter av kultur och nöje till att bli producenter. Och för all del, ge dig själv samma chans till själslig förkovran. Det är aldrig för sent. Även om det kan låta lite förjävligt ibland.