Om många personer ska musicera tillsammans, såsom i en orkester eller i en kör, brukar det krävas en dirigent. De medverkande sjunger eller spelar inte samma sak utan har olika stämmor som kan vara olika svåra, men samtliga framför ett gemensamt stycke som börjar och slutar när dirigenten bestämmer.
På ett liknande sätt ser det ut i ett harmoniskt klassrum. Eleverna som befinner sig i lektionssalen studerar samma ämne och det är läraren som styr arbetet, exempelvis genom att kräva allas uppmärksamhet under en genomgång.
Den som har lätt för sig kan få extra utmaningar, liksom de skickligaste violinisterna i orkestern får spela den mer krävande förstafiolstämman. Och precis som varje kördirigent vet att basstämman lätt hamnar efter, behöver läraren försäkra sig om att vissa elever hänger med.
Musikens kraft är välkänd, men det finns även en inneboende kraft i en klass som under lärarens ledning utforskar ett ämne. Tyvärr fjärmar sig svensk skola alltmer från samklangen hos elever på en gemensam kunskapsresa, till förmån för den kakafoni som uppstår när massa barn ska följa individuella färdplaner. Modeord som inkludering och differentierad undervisning har vänt upp och ned på vår föreställning om vad det innebär att gå i skolan.
Många lärare förväntas i dag planera sina lektioner så att undervisningen blir individanpassad för varje elev. Det låter vackert men är i praktiken omöjligt, precis som det skulle vara hopplöst för en dirigent att leda musiker som samtidigt spelade olika solokonserter.
Ska man undervisa en grupp måste det finnas gemensamma spelregler och en gemensam progression. Allt annat leder till röriga klassrum och sönderstressade lärare.
Det är orkesterns dirigent som bestämmer hur symfonin ska framföras och det måste vara läraren som avgör hur undervisningen ska genomföras. Då är det exempelvis ohållbart med de listor på extra anpassningar som hamnar i lärarens knä och som ibland mer förefaller vara en önskelista från eleven så att vederbörande ska slippa anstränga sig, än ett genomtänkt pedagogiskt verktyg.
För de elever som verkligen har svårigheter vore det många gånger bättre att få jobba i en liten grupp eller få enskild hjälp av en speciallärare. Men det kostar naturligtvis pengar. Då är det billigare att ställa orimliga krav på lärarna, samtidigt som man anklagar oss som genomskådat bluffen för att ha en dålig elevsyn.
Jonatan Lönnqvist är sångare och pedagog.