Stärk kulturen när ni ändå håller på

I Tidöavtalet utlovas att man ska ”stärka högstaligornas konkurrenskraft i den svenska elitfotbollen och elithockeyn”.

Precis som vi måste bevara vårt fysiska kulturarv måste vi även bevara resten. Det är viktigt att exempelvis August Strindbergs Fröken Julie fortsätter att sättas upp på scener runtom i landet.

Precis som vi måste bevara vårt fysiska kulturarv måste vi även bevara resten. Det är viktigt att exempelvis August Strindbergs Fröken Julie fortsätter att sättas upp på scener runtom i landet.

Foto: Janerik Henriksson/TT

Krönika2022-10-25 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag är inte motståndare till att man stöttar vissa idrotter som kan anses ha en särskild plats i genomsnittssvenskens hjärta. Jag ger gärna av mina skattekronor om det kan garantera att vi i framtiden besegrar norrmännen i skidspåren.

Idrott – både att utöva och att njuta av som åskådare – kan vara en källa till samhörighet. Dels i stunden, dels när vi efteråt har gemensamma minnen att samlas kring. Kultur fyller samma funktion men är också en starkare länk mellan oss och tidigare samt kommande generationer.

Därför är det glädjande att Tidöavtalet innehåller ett löfte om en svensk kulturkanon, liksom att skolelever ska läsa svenska klassiker och att det ska tas fram läslistor för olika årskurser.

Allra helst bör det avsättas pengar så att skolorna kan köpa in dessa böcker och dela ut, så att alla går ut i vuxenlivet med ett litet men ändock värdefullt privatbibliotek.

Det kostar nämligen att underhålla kulturarvet. Vi förstår alla att en fornlämning eller en historisk byggnad måste tas om hand. Att bara njuta av skönheten i Gammelstads kyrkstad räcker inte, vi måste också ta vårt ansvar så att den finns kvar till kommande generationer. Men det ansvaret kan inte begränsas till att bara gälla byggnader och miljöer.

Även om de flesta i dag föredrar att stanna hemma i tv-soffan, finns det ett värde i att Fröken Julie återkommande görs på teaterscener. Även om den mesta musiken som spelas är popmusik i strömningstjänster, måste vi se till att Drottningholmsmusiken och Förklädd gud fortsätter att framföras för en konsertpublik. Annars förpassas dessa verk till historiens glömska. De blir ruiner i vårt mentala landskap.

Den som argumenterar för att det räcker med att vi kan ta del av kulturupplevelser i inspelad form – och att vi således inte behöver bekosta att de spelas för en levande publik – måste förklara varför inte samma sak gäller för sport. Att sluta framföra musik och teater live vore nämligen som att vi bara kunde se samma inspelade matcher och tävlingar, om och om igen.

Om vi ska skjuta till extra pengar till elitidrotten, önskar jag motsvarande satsningar på litteratur, teater och konstmusik. För varje ungdomssatsning för att få fram nya idrottsstjärnor, bör vi göra samma investering i framtidens sångare, skådespelare och skalder. Vi behöver unga som inte bara bär en hockeytrunk, utan som även håller ett musikinstrument eller en roman i handen.

Jonatan Lönnqvist är sångare och pedagog.