Kajs underbara munterhet vann svenskarnas hjärta, och välförtjänt så.
Finlandssvenska Kaj förgyllde onekligen Melodifestivalen i år. Med en version av svenska som nästan för tankarna till Robert Brobergs behandling av franska och tyska, ett mått självironi blandat med våra svenska fördomar om grannarna i öster och en riktigt go partystämning vann de svenskarnas hjärtan. Och det med all rätt.
Det är ju roligt att titta och lyssna på Kaj. De har roligt och smittar mästerligt av sig. Och nog är det lite lustigt också att det krävdes en trio från Finland av alla länder för att få oss att ta Melodifestivalen på lite mindre blodigt allvar. För det finns onekligen en stereotyp bild av finländare. De är inte lika uppsluppna som vi glada gamänger till svenskar. De bastar, äter rågbröd och funderar på döden. I stort sett som svenskar men med mindre livsglädje och mer terapibehov. Typ.
Att det är en aningen skev bild förstår ju de flesta, men den finns ändå där. Vägrar att ge sig. Och bara det gör ju Kajs framgång ännu mer underhållande. Bandet blir både en svensk stolthet och ett hack i vår självbild eftersom vi definierar oss i relation till andra. Förhoppningsvis leder i slutänden till att vi både är stolta över deras framgång här och får en bättre och mer nyanserad bild av finländare i allmänhet.
Själv har jag ju fått följa Mellofinalen på avstånd eftersom jag är kvar på andra sidan pölen fortfarande. Men jag är nästan stolt över svenskarna som valde att skicka ett humorbidrag. Det gör vi ju aldrig – även man så här i backspegeln kan undra om vissa bidrag verkligen var seriösa, men när det begav sig var de alltid det. Men nu har vi tydligen fått lite distans till både oss själva och tävlingen. Det kan enbart vara hälsosamt och om kungen kunde skicka ett diskret tacktelegram till Finlands president skulle det inte skada.
Visst muttras det och gnälls en del om Kajs vinst. Ett oseriöst buskisbidrag och från Finland dessutom. Huga! Till viss del är det förstås en del av spelet. Det måste gnällas över att fel låt vann, annars är det inte riktigt på riktigt. Men det finns något mer där den här gången. Det är den där rackarns självbilden som kommer och ställer till det igen.
De två glada gossarna Marcus och Martinus charmade sig till Mellosegern i fjol. Man måste vara vansinnigt magsur för att anse att det säger något dåligt om Sverige och svenskarna.
Ett finländskt bidrag i sig är väl inte hela världen. Men så hade vi Marcus och Martinus med Unforgettable i fjol. De är ju norska. Vad sjutton, kan vi inte göra musik i Sverige längre? Har vi så dåligt självförtroende att vi måste importera bidrag numera. Nästa år blir det förstås en dansk som vinner, det kan man ju ge sig på. Mutter, mutter, mutter.
I själva verket handlar det ju förstås inte att vi har dåligt självförtroende. Och verkligen inte att vi skulle sakna förmågan att skapa bra musik, det produceras ju massor av den varan bara i Norrbotten.
Titta, där ligger ju Sverige. Smack bang i mitten av Norden.
Nej, det är snarare en återgång till en mer öppen version av oss själva. Sverige är trots allt det mest nordiska landet. Det är bara att titta på en karta så förstår man varför. Sverige är navet i Norden. Vi har nordiska grannar i alla riktningar. Vart vi än vänder blicken finns de där. Det är något unikt för oss. Även om vi kanske har varit dåliga på erkänna detta för oss själva ibland.
Man kan säga att vi bombarderas av nordiska influenser hela tiden. Frågan är bara om vi är öppna för att ta in dessa intryck eller inte. Rätt länge har vi varit nordiskt introverta. Kanske är det på väg att förändras, eller till och med redan har förändrats om vi ser till Melloresultaten åtminstone.
Det vore i så fall ett styrkebesked för Sverige och den svenska kulturen. Det är bara en rädd kultur som stänger sig för det som finns omkring den. Som ignorerar det som alltid har varit viktiga delar av den av rädsla för att tappa det man själv tillför till blandningen. Sverige och svensk kultur hotas ju inte på något sätt av vare sig Kaj eller Marcus och Martinus.
Har vi riktig tur kanske detta även kan avspeglas i medias utrikesbevakning. Under rätt lång tid nu har det ju varit så att man i våra grannländer åtminstone i grova drag har kunnat läsa om vad som händer i Sverige medans man av svenska tidningar och diverse etermedier lätt kunnat få intrycket att Sverige låg någonstans kring New Hampshire. Om vi så bara kunde få en justering av detta ensidiga fokus bort från våra grannländer skulle det vara en riktig välsignelse.
Inte nog med att rätt låt vann. Rätt Sverigebild röstade fram den också. Det är nästan så att det börjar komma blött i ögat.
Grattis, Kaj! Och tack!