Vi kan inte bara ha proffspolitiker

Kanske är det på grund av denna tröghet som allt färre väljer att engagera sig partipolitiskt? Andelen av befolkningen som är medlem i ett partipolitiskt parti har minskat sedan 1980-talet, likaså har andelen som deltar aktivt i ett politiskt partis verksamhet minskat. Men intresset för att delta i politiska diskussioner har däremot ökat, visar statistik från Statistiska Centralbyrån, SCB.

Antalet förtroendevalda i kommunerna fortsätter också minska jämfört med tidigare mandatperioder. Från förra mandatperioden har antalet minskat med ungefär 1 000 personer sett över hela landet. Som en jämförelse har Norrbotten 1 512 förtroendevalda, varav 97 procent är fritidspolitiker.

Även andelen 65 år och äldre ökar i gruppen förtroendevalda. Förstå mig rätt nu. Det är inte äldre förtroendevalda i sig som oroar. Vi behöver fler äldre i politiken, inte färre. Men utvecklingen kan av naturliga orsaker inte fortsätta i all oändlighet när antalet förtroendevalda i sin helhet stadigt minskar.

Som enskild privatperson är det inte en helt orimlig att anse att det är någon annans uppgift att få det kommunala beslutsfattandet att fungera. Alla kan inte vara politiker, då skulle inte mycket annat i samhället bli gjort. Men det börjar bli ett verkligt problem att tillsätta politiska uppdrag. Partierna söker med ljus och lyckta efter personer som är villiga att avsätta en del av sin fritid för att fatta demokratiska beslut åt oss andra.

Det kan naturligtvis handla om att det faktiskt inte finns något intresse för politik, men så verkar det ju inte vara, om man nu ska tro statistiken från SCB. 

Verkliga observationer stödjer inte heller den tesen. Det är bara att titta på Framtidens skola. Luleå kommuns planer på att göra om skolstrukturen möttes av ett rejält motstånd. Det var så massivt att folkrörelsen Hela Kommunen Ska Leva Och Lära lyckades samla tillräckligt många namnunderskrifter för att få till stånd en folkomröstning. Det hör inte till vanligheterna.

Det krävs att minst tio procent av de röstberättigade egenhändigt skriver under ett folkinitiativ för att en folkomröstning ska bli aktuell. Fullmäktige avgör sedan om det blir en folkomröstning. Och det blev det. Opinionen var för kraftig.

Folkomröstningen kom att handla om kommunen skulle fortsätta arbetet med Framtidens skola eller avbryta strukturförändringen. Skulle nedläggningen av små skolor och fler sammanslagningar fortsätta eller skulle det upphöra? Även om de två alternativen i folkomröstningen var något diffust formulerade handlade det i grund och botten om detta. Det visste alla.

Antalet röstberättigade vid folkomröstningen var 63 041 personer och av dessa röstade totalt 24 068 personer, vilket innebar ett valdeltagande om totalt 38,2 procent. För en folkomröstning är det högt. Det är glädjande och bra.

Folkomröstningen förra året och allt som ledde fram till den visade på ett stort engagemang för lokala frågor. Det förvånar inte. Det är ofta de lokala frågorna som påverkar medborgarna som mest. Och ingenting blir knappast så konkret som den egna byaskolan och barnens skolgång. Men det finns andra frågor som också kräver uppmärksamhet från kloka människor.

Inte bara skolan ligger på kommunernas bord. Det gör även ett stort antal andra viktiga politikområden så som socialtjänst, näringslivsfrågor och byggnadsfrågor. Listan kan göras lång. Och tycker man att kommunen ska göra mindre av något – ja, då är det ofta möjligt att förändra genom ett klubbslag.

Det är därför paradoxalt att så få vill engagera sig genom att sitta i beslutande församlingar. Den riktiga och konkreta makten att förändra finns ju där. Även om det kan ta tid.

Färre förtroendevalda är ingen kris för demokratin, men det är en kris för den typ av demokrati som vi haft i Sverige. Det är meningen att lokala beslut som är viktiga för människor fattas av andra människor som befinner sig nära de människor som påverkas av besluten. I förlängningen riskerar färre förtroendevalda i våra beslutande lokala församlingar leda till att medborgarna upplever att beslut tas över deras huvuden. Det kommer spä på politikerföraktet. Plötsligt befinner vi oss i en negativ spiral som är svår att vända. 

Det är inte lätt att vara fritidspolitiker och man bör ha förståelse för att förtroendevalda har mycket svåra avvägningar att göra. Att se till helheten kan framstå som enklare än vad det faktiskt är.

För den som är missnöjd och vill förändra finns det en enkel men samtidigt svår väg att välja – bli förtroendevald. Du kommer förmodligen välkomnas med öppna armar.