Tre ämnen som rör kropp och frihet, omsorg och skuld, liv och död. Och som gång på gång reduceras till ett enkelt för eller emot. God eller ond. Som om komplexitet vore ett hot, snarare än ett tecken på att vi närmar oss något verkligt.
För den som följt debatten i ett eller ett par decennier känns mönstret igen. Det är sällan de eftertänksamma rösterna som hörs först. Istället kommer utspelen – och så dras linjerna upp.
Kristdemokraterna lär föreslå grundlagsskyddad aborträtt igen. Att aborträtten inte är hotad i Sverige spelar mindre roll, när syftet främst kanske är att försvara sig mot misstanken att vara emot kvinnors rättigheter. Har man ordet “krist” i partinamnet betraktas man med skepsis och det måste åtgärdas.
Men vi vet ju att abort inte är så enkelt. Vi vet inte exakt när livet börjar. Inte på ett sätt som rymmer både biologi, etik och erfarenhet. Vi vet bara att det är något stort. Något som förtjänar att diskuteras utan stämpling.
Dödshjälp lär också aktualiseras. Frihetsretoriken dominerar: rätten att slippa lidande, att avsluta livet värdigt. Men hur säkra är vi på vad outhärdligt lidande innebär – och på att vår kultur inte förskjuts i takt med vår vana? Människan tenderar att vänja sig vid allt, och det sluttande planet är en reell risk. Det är just det som skrämmer.
När det gäller surrogatmödraskap talas det om kvinnans rätt till sin kropp, om altruism och frihet. Men vi vet att det inte är så enkelt. Vi vet att kroppen minns. Att graviditet är mer än en biologisk process. Att barn inte är ett projekt. Ändå fortsätter vi att behandla frågan som logistik.
Kanske borde just dessa frågor inte alls vara politiska. Inte för att de saknar samhällsrelevans, utan för att det politiska språket inte räcker till. De är för stora för ja eller nej. För sårbara för debattformatets dramaturgi.
De borde få vara filosofiska först. Teologiska. Litterära. Diskuteras i långsamma rum, med ett annat tonläge. Inte för att vi ska tycka lika, utan för att vi ska förstå mer.
Vi borde tillåta oss att inte veta. Att fråga, snarare än att slå fast. Att leva med spänningen mellan olika sanningar.
För det är först då samtalet blir riktigt intressant.
Catta Neuding är presskonsult.