Efter ett domslut har Tyskland inte längre någon spärr för att få mandat i EU-val, och med en procent av rösterna kan nu en Hitlerbeundrare ta plats i EU-parlamentet. Men sammantaget framstår Tyskland som EU:s hopp. Inte dåligt, efter ett sekel präglat av olyckor Tyskland bar ansvaret för.
När Europasamarbete föddes för 60 år sedan stödde kring 25 procent av fransmännen kommunistpartiet, som tyckte att Sovjet var modellen att följa. I EU-valet 2014 röstade en lika stor andel av franska väljare på Nationella fronten, vars linje är att förstöra EU inifrån.
På andra sidan Engelska kanalen röstade 27 procent på ett parti som tycker att inte bara britterna utan hela Europa bör lämna EU.
Winston Churchill föreslog 1946 bildandet av Europas Förenta stater. Men Storbritannien skulle stå utanför. Man hade ju sitt imperium.
Imperiet försvann och britterna upplevde på 70-talet en kortvarig ”europeisk vår”. 1973 gick de in i EU under en konservativ regering och efter en omförhandling bekräftades medlemskapet under en labourregering.
I EU-valet led regeringarna i London och Paris pinsamma nederlag. De verkar dra olika slutsatser. Frankrikes president Hollande siktar mot ett ännu franskare EU, passande hans och hans lands intressen.
Den brittiske premiärministern Cameron kräver reform av EU enligt gamla brittiska önskemål. Om inte, lyder det förtäckta hotet, kanske britterna folkomröstar sig ut ur EU.
Utan Frankrike inget EU, heter det. I EU finns de som anser att man till nöds kan klara sig utan britterna. Men för de flesta regeringar, exempelvis de nordiska, är den tanken en omöjlighet, en mardröm.
Hur ska man då fixa till det här? Jo, det är tyskarna som ska göra’t. Koalitionsregeringen i Berlin har den grundläggande förutsättningen – väljarnas förtroende.
Trots tapp av röster till ett parti som är emot stödpaketen till krisländerna i söder fick Angela Merkels kristdemokrater hyggliga 35 procent i EU-valet.
Mötet på Harpsund med Merkel och hennes kolleger Cameron, Rutte från Holland och Reinfeldt är ett exempel på hur centralt Tyskland står i lösningen av Europas största utmaningar.
Hon och utrikesminister Frank-Walter Steinmeier (S) har fått kritik för att vara för mjuka mot Putin. En del av del av deras partivänner tycker att Merkel också är för mjuk mot Cameron.
Men medan Hollande i Paris och Cameron i London för ögonblicket inte framstår som riktigt herrar i eget hus kan Merkel agera med folkets förtroende. Saklig som hon är torde hon heller inte ha något emot att detta även gäller Steinmeier, en gång hennes rival om att bli tysk regeringschef.