Moderaten Mattias Karlsson bästa gren är knappast politik. Inte verkar han särskilt intresserad av den heller. Däremot är han tydligen en hejare på att skapa allianser och lyfta fram sig själv till glassigt betalda politiska uppdrag som han, åtminstone vad jag sett, långt ifrån är kvalificerad för. När han väl sitter där med för stor politisk kostym verkar han väldigt passiv.
Nomineringstider är tydligen hans högsäsong. Budgettider och politiskt vardagsarbete raka motsatsen.
Senast vid nomineringsstämman i Överkalix var det ”Cirkus Karlsson”. Sedan provvalet gått emot moderatledaren i landstinget lade han helt enkelt fram ett helt eget förslag. Med sig själv som första namn! Tänka sig. Hur många klarar det? Och utan minsta hänsyn till nomineringskommittén som arbetat för att få fram bästa möjliga valsedel. Att både Staffan Eriksson, Luleå, och Anders Rönnqvist, Haparanda, fanns högt i provvalet struntade han i. Rutinerade Staffan Eriksson ströks helt!
Märkligt nog ställdes listorna i sin helhet mot varandra. Karlssons fick stöd av Luleå, Kalix och Gällivare som också delade på de fyra första platserna. Samma kommuner kammade hem fyra av de fem första i riksdagsvalet. Förankringsprocessen verkade ha fungerat perfekt ...
Det stinker starkt kring den här historien. Många har efteråt inte dragit sig för att tala om en kupp. Jag förstår dem.
Inte vore det väl fel om alla moderata företrädare i länet skulle lägga ner energi på politik i stället för på att bekämpa varandra. Men en del av dem tänder kanske mer på intriger och interna konflikter än på politik? Vore det inte bättre att övergå till Fia med knuff?
Krister Hammarbergh i Luleå vann kampen om förstaplatsen på Moderaternas riksdagsvalsedel med knappast möjliga marginal. Han fick 31 röster mot 29 för provvalets segrare Johan Johansson i Boden. Båda sitter i riksdagen, men när personkryssen splittras mellan dem på valdagen kan Anna Alriksson, Gällivare, dyka upp från tredjeplatsen. Jag blir inte ett dugg förvånad om hon driver en tuff personvalskampanj och lyckas samla gott om kryss …
På valdagen hjälper inga allianser mellan olika kommuner så det kan tala till Johan Johanssons fördel. Å andra sidan har Hammarbergh ett plus av att hans hemkommun har tre gånger flera invånare än Boden.
Socialdemokraterna har också haft nomineringsstämmor. Att Sven-Erik Bucht fick första platsen på riksdagslistan var en lågoddsare som knappt gav några pengar alls. Ombuden hade lärt läxan efter förra valet då man försökte hålla honom utanför valbara platser men han sopade ändå golvet med de övriga kandidaterna och vann överlägset. I övrigt känns listan precis lika spännande som en bok som man läser tolfte gången för barnen …
Maria Stenberg vann kampen om platsen efter Kent Ögren på landstingslistan. Om det betyder att hon har kvar den efter valet och blir landstingsråd om sossarna skulle vinna är nog lite mer osäkert. Nykomlingen Ingela Lekfalk har fördelen att vara från stora Luleå, medan Stenberg kommer från en av länets minsta kommuner. Det kan ställa till det när det gäller antalet personkryss – eller tänker sossarna kanske strunta i väljarna? Det har ju för all del hänt tidigare.