Supervalåret kallas det, detta år då vi för första gången har både Europaparlamentsval i maj och allmänna val i september. Uttrycket är lite fånigt, kan man tycka. Framför allt döljer talet om supervalåret någonting viktigt i svensk politik – att alla allmänna val i Sverige är superval, eftersom vi väljer till kommun, landsting och riksdag på samma gång.
För det mesta hamnar nästan allt fokus på riksdagsvalet. Det är lätt att förstå, eftersom riksdagen är den högsta beslutsnivån som sätter ramar för vad kommuner och landsting kan göra.
Ändå är det konstigt att kommun- och landstingsvalen inte väcker större intresse. På de nivåerna fattas helt avgörande beslut om vård, skola och omsorg, alltså de frågor som väljarna brukar bry sig allra mest om.
De lokala politikernas ansvar för de viktigaste välfärdstjänsterna döljs av den förvridna debatten om privat kontra offentliga i välfärden. Politiker och debattörer på vänsterkanten försöker få oss att tro att bristerna i skola, vård och omsorg beror på att det finns för många privata skolor och vårdföretag som bara tänker på pengar.
Men de brister som finns är minst lika stora i offentligt drivna verksamheter och i landsdelar med få privata alternativ. Där ser vi precis samma problem med stressad vårdpersonal, försämrade skolresultat och försummade äldre.
Dessutom, är det några som verkligen tänker på pengar så är det landstings- och kommunpolitikerna. Och det ska de göra! Lokalpolitikerna hanterar större delen av våra skattepengar, och de måste försöka se till att pengarna räcker och används där de gör störst nytta.
Att bara höja kommunal- eller landstingsskatten är ingen lösning om inte styrningen av verksamheten fungerar. Det går heller inte att höja skatten utan att riskera att lägga hämsko på stadens eller regionens utveckling. För att inte tala om att medborgarna, inklusive låginkomsttagarna, får mindre pengar att bestämma själva över.
Det är kommun- och landstingspolitikerna som sitter med de verkligt svåra avvägningarna och prioriteringarna – mellan olika angelägna verksamheter, och mellan den offentliga och privata plånboken. Mer av valrörelsen borde handla om hur lokala politiker tänker sig att det ska gå till.
Avvägningarna i välfärden är svåra frågor, och de är säkert inte lätta att vinna val på. Men någon gång måste vi börja prata om de verkliga val vi står inför, i stället för de konstruerade val mellan privat och offentligt som folk på vänsterkanten försöker få valrörelsen att handla om.
Om mer av valdebatten kunde handla om detta skulle det inte behövas något prat om supervalår för att väcka väjarnas intresse.