Eurovision Song Contest, ESC, är inte enbart en populär tv-händelse, det är också ett forskningsområde som tilldrar sig allt mer intresse. Det har, skulle man kunna säga, blivit ett slags populärkulturell motsvarighet till EU-forskningen – och kretsar kring delvis samma frågor. Vem får vara med? Vilka förutsättningar har olika länder? Hur hanteras värderingskonflikter?
Somliga väljer rentav att se ESC som en parallell till EU-samarbetet. Och även om arrangören European Broadcasting Union inte är en EU-myndighet, finns likheterna onekligen. Tävlingens uttalade syfte var att utveckla en europeisk kultur och skapa ett slags europeiskt kulturellt medborgarskap. Genom musiken skulle en nationsöverskridande europeisk gemenskap och solidaritet uppstå.
Eurovision Song Contest har också följt eller snarare föregått den gradvisa expansionen av EU. Polen, Ungern, Slovakien, Slovenien, Estland och Litauen kom med i ESC innan de blev EU-medlemmar. Det är dock inte bara själva deltagandet som uttrycker länders hemhörighet i Europa, det är också innehållet och framförandena. Nya deltagarländer har använt sina tre minuter på världsscenen för att försöka förbättra sin image och framstå som mer europeiska i meningen liberala, toleranta och moderna.
Samtidigt finns en ganska säregen målkonflikt. ”Enhet i mångfald” har blivit en slogan för EU, men kunde lika gärna användas för att beskriva sångtävlingen där det nationsvisa deltagandet driver fram mer ”nationalistiska” bidrag än populärkulturen annars brukar producera. Samtidigt måste de försöka tilltala en publik som i sig rymmer stora olikheter.
Forskningen visar stort intresse för den hybridmusik som har uppstått i sammanhanget, där olika länders företrädare gärna använder sig av element från ett mer eller mindre påhittat nationellt kulturarv samtidigt som tävlingsformatet kräver omedelbart tillgänglig musik. ”Olika nationella kulturer blir något icke-hotande och underhållande, och olikheten blir tillräckligt assimilerad för att bli begriplig och ytterst sett inte särskilt olik alls”, skriver juridikprofessorn Carl Stychin.
Men har ESC då nått sitt mål? I en mening är svaret självklart. Med omkring 180 miljoner tittare har tävlingen en synnerligen stark ställning bland européerna. Om den europeiska gemenskapen har blivit starkare till följd av tävlingen är mindre självklart. Snarare syns samma konfliktlinjer här som inom EU-samarbetet. Det är centrum mot periferi, öst mot väst, nya medlemmar mot gamla, rika mot fattiga ...
Och framför allt är det stora skillnader i fråga om vad tävlingen betyder. Det som för nya deltagarländer är ett viktigt tillfälle att gestalta sina nationella ambitioner, betraktas i de äldre som en harmlös övning i kitsch och tvivelaktig smak. Och i Storbritannien betraktas evenemanget som så korrupt och felkonstruerat att somliga menar att det bästa vore att dra sig ur.