Koalitionsregerande blir gärna en rätt förvirrande rad kompromisser, så även i Storbritannien under de gånga fem åren. Men när nu de konservativa har egen majoritet, vad vill de? Vilken är partiets politiska vision?
Ett svar på den frågan kom i det tal som drottningen traditionsenligt höll i parlamentet i slutet av maj. I talets inledning sa hon att den nya regeringen skulle lagstifta i allas intresse och ha en ”en-nations-inställning”, ”a one nation approach”, med målet att föra landets olika delar samman.
Hur angeläget detta är framgår av valresultatet självt. Det skotska nationella partiet SNP fick bara 4,7 procent av de sammanlagda rösterna, men dominerade fullständigt i Skottland med hälften av rösterna och seger i 50 av 59 valkretsar. Det konservativa regeringspartiet fick i Skottland bara 14,9 procent av rösterna och vann i en enda valkrets; i England däremot vann de konservativa hela 41 procent av rösterna. Med ett så splittrat resultat ska det mycket till för att regeringens politik ska upplevas som legitim norr om gränsen.
Tanken om Storbritannien som en nation omfattar dock mer än den skotska frågan, och går dessutom längre tillbaka. Genom att tala om Storbritannien som en enhet knyter premiärminister David Cameron an till en tanke som förknippas med företrädaren Disraeli på 1800-talet, ”one nation conservatism”, en-nations-konservatism. Måttfullhet, social medvetenhet och oro över att landet höll på att slitas isär av den ekonomiska utvecklingens krafter är utmärkande drag; Cameron har formulerat tanken som ”progressiva mål med konservativa medel”.
I ett land med stora regionala skillnader och stora klasskillnader faller sig målet att hålla samman nationen – som samtidigt är fyra – både naturligt och nödvändigt. Statistiken över förväntad livslängd är ett vittnesmål om utmaningarna: i Blackpool i nordvästra England hade pojkar som föddes åren 2010–2012 en förväntad livslängd på 74 år, åtta år mindre än nyfödda pojkar i Kensington och Chelsea i London.
Men utöver att vara nödvändigt i sak har en-nations-perspektivet två politiska fördelar för David Cameron och hans regering. Den första är att det ger regeringen och premiärministern en uppgift och en vision – vilket Cameron, som länge har fått kritik för att vara en skicklig taktiker men inget mer, behöver.
Den andra är att det stärker premiärministerns historiska legitimitet i ett parti som har varit ännu mer splittrat än landet som helhet. Ända sedan Thatchers tid har konservativa bekämpat varandra med liv och lust, inte minst om Europafrågan. One nation conservatism kan ur detta perspektiv innebära något nytt, nämligen att partiet samlas omkring något större än partiet självt. Och något, kan tilläggas, som är tillräckligt okontroversiellt, diffust och svårdefinierat för att låta varje enskild konservativ läsa in sina egna önskningar och preferenser i det.