De grekiska väljarna har skrivit historia – om den saken kan man inte annat än hålla med valets segrare, den vänsterradikala koalitionen Syrizas ledare Alexis Tsipras.
Frågan är vilket slags historia valet är början till. Syriza fick sånär egen majoritet för en politik som innebär en direkt brytning med de gångna fem årens åtstramningsförsök. Partiet vill inte bara omförhandla Greklands lån. Det vill också genomföra så många och generösa satsningar att inte ens den svenske vänsterledaren Jonas Sjöstedt, som deltog i valrörelsen till stöd för Syriza, tror att löftena går att infria.
Syriza står emellertid också för hoppet om ett nytt slags politik, en politik fri från den korruption och nepotism som har plågat Grekland. Behoven kunde knappast vara större. I en opinionsundersökning gjord av Transparency International 2013 uppgav förkrossande majoriteter att de upplevde såväl de politiska partierna (90 procent) som parlamentet (83 procent) som korrupta.
Syrizas utlovade nystart försvåras emellertid samtidigt av detta faktum. Statliga tjänstemän uppfattas också som korrupta – men just den offentliga sektorn vill Syriza genom återanställningar kraftigt expandera. I så måtto står Syriza, som den grekiske sociologen Michael Kelpanidis säger, för ”återvändandet till det korruptionssystem, den nepotism och den klientelism som har ruinerat Grekland”.
Innebär då Syrizas valseger inget nytt? Jo, framför allt såtillvida att den tjänar som inspiration och förebild för liknande vänsterrörelser runtom i Europa.
Det gångna årtiondet har i allt väsentligt varit en besvikelse för vänstern. Antiglobaliseringsrörelsen runt millennieskiftet tynade bort lika snabbt som den uppstod, och sedan dess har missnöjet med etablerade partier huvudsakligen kanaliserats till populistiska rörelser av främlingsfientligt och nationalistiskt slag.
Syrizas framgång visar att denna utveckling kan vändas – och det snabbt. 2012 trädde Syriza först fram som Greklands ledande oppositionsparti. I detta val växte partiet med 9,4 procentenheter vilket i sin tur ger 78 fler mandat i parlamentet.
Materiella förutsättningar saknas inte för att intresset även tänds i fler länder. Hög arbetslöshet, långsam tillväxt och smärtsamma ansträngningar att göra Europa mer konkurrenskraftigt finns bland dem. Men också väljarkårers tilltagande rörlighet, leda vid det etablerade och allmänna missnöjet med EU spelar in.
Tsipras stora prestation så här långt har varit att härbärgera all denna frustration i ett tidigare marginellt vänsterparti. Samtidigt som valframgången efter bästa förmåga imiteras i andra EU-länder, kommer dock Syriza att prövas hårt i mötet med maktens verklighet och begränsningar. Dit hör inte minst att partiet regerar med hjälp av det högernationalistiska partiet Självständiga greker – ett beroendeförhållande som också borde vara svårsmält för Syrizas europeiska beundrare.