I nöden prövas vännen – och i det grekiska regeringspartiet Syrizas fall kunde nöden knappast ha varit större.
Ett halvår efter att partiet kom till makten med löften om hejdad åtstramning och fortsatt EMU-medlemskap, har premiärministern Alexis Tsipras tvingats gå med på fortsatt åtstramningspolitik utan att hotet om Grexit har avvärjts mer än på kort sikt.
Vem är då vännen? Runtom i Europa har förhoppningar knutits till Syriza med dess ungdomliga fräschör, men den allierade framför andra är spanska Podemos. Liksom Syriza är Podemos ett nytt parti, ett nytt inslag i ett etablerat tvåpartisystem. Liksom Syriza leds också Podemos av en man med annan framtoning än de etablerade politikerna, den unge hästsvansprydde statsvetaren och tv-personligheten Pablo Iglesias. Och liksom Syriza har det spanska vänsterpartiet snabbt vunnit väljarnas förtroende; i flera opinionsmätningar har det rentav blivit största parti med stöd på ibland drygt 30 procent. Fram till Syrizas seger i det grekiska valet kunde partierna stärka varandra i kampen mot den europeiska åtstramningspolitiken.
Efter den grekiska regeringens förödmjukelse, och i ljuset av en pågående likviditetskris, ser saken lite annorlunda ut. Ur grekisk synvinkel har den egentligen redan förändrats: ”Ju mer de uttalade sig till stöd för oss, vilket de gjorde, desto mer fientlig blev det landets finansminister mot oss”, har den förre grekiske finansministern Yannis Varoufakis berättat.
Något liknande kan nu tänkas hända i Spanien. Ju mer Podemos koppling till Syriza och det grekiska försöket med anti-åtstramningspolitik betonas, desto mer skeptiska blir väljarna. Visst har arbetslösheten stigit till en exceptionellt hög nivå; om jobb skapas i dagens takt kommer det att ta ytterligare sju år innan arbetslösheten åter är nere på 2007 års nivå. Men till skillnad från i Grekland växer i alla fall ekonomin, den värsta krisen har passerats och dragningskraften för Podemos mer radikala förslag torde ha minskat.
Läget är därmed ganska spännande inför parlamentsvalet i höst. I det nya partisystem som har uppstått är en tänkbar utgång att socialistiska PSOE vinner till priset av att bli beroende av Podemos. Det är dock som mest en tillfällig allians. Pablo Iglesias har uttryckligen skrivit att Podemos mål är att bli det enda alternativet till konservativa PP.
Att gå förbi PSOE är rentav årets ”avgörande mål”. Från den positionen kan man nämligen ställa de gamla socialisterna inför ultimatum: antingen stödjer de Podemos eller också begår de självmord genom att underkasta sig högerpartiet PP.
Podemos är med andra ord inne i en helt annan kamp, med helt andra förutsättningar, än den Syriza nu befinner sig i. Och även om Iglesias efter Tsipras förhandlingsnederlag sa sig stödja det grekiska folket mot långivarnas ”maffia”, har den paneuropeiska vänstersolidariteten gått in i en svalare fas.