Den som sätter sig in i vilka utmaningar EU står inför 2017, slås lätt av hopplöshet. Kriser som på egen hand hade varit nog så svåra att reda ut – den hotande bankkrisen i Italien eller den grekiska ekonomin till exempel – kommer nu hand i hand med andra, lika svåra.
Under det första kvartalet ska Storbritannien formellt inleda utträdesarbetet, som kommer att pågå till 2019. Vad det kommer att syfta till, mer än utträdet i sig, är ännu oklart. Till och med Storbritanniens EU-ambassadör skrev i samband med att han lämnade sin post att det var okänt vilka mål regeringen tänkte sätta upp för Storbritanniens framtida relationen till EU.
Under våren ska också en ny president väljas i Frankrike. Valet kommer enligt en opinionsmätning före jul att vinnas av högerkandidaten Francois Fillon – som har ifrågasatt den hittillsvarande europeiska politiken gentemot Ryssland, och talat om att vägra gå med på sanktioner som skadar Frankrikes ekonomiska intressen.
Och så går Tyskland till val, ett val som kommer att präglas av de senaste årens polarisering och aggressiva tonläge. Sammanhållningen inom den kristdemokratiska rörelsen är satt i fråga. För första gången utmanas kristdemokraterna också av ett parti till höger, ett parti som även har visat sig förmå attrahera socialdemokratiska väljare. Även om invandringsfrågan har blivit Alternativ för Tysklands profilfråga driver partiet fortsatt sin EU-skeptiska linje. EU ska återförvandlas till en ”intressegemenskap för suveräna och löst sammanhållna enskilda stater”. Om inte det går bör Tyskland verka för en upplösning av unionen.
Det amerikanska presidentvalet har samtidigt visat att moderna valrörelsers dynamik inte är begränsad till faktorer i det egna landet. Som Joerg Forbrig vid tankesmedjan German Marshall Fund skriver, kommer valet i Tyskland också att präglas av utländsk vilseledande information och utländska försök att diskreditera de etablerade partierna. ”Moskvas mål är att försvaga Berlins position som den viktigaste förespråkaren av sanktioner mot Ryssland och den europeiska stabilitetens ankare.”
Till detta kommer så migrationen, EU-ordförandelandet Maltas högsta prioritet under första halvåret. Att se till att frågan förblir prioriterad är rentav en av Maltas två prioriteringar på området! Den andra är att det som medlemsländerna har kommit överens om ska genomföras. Migrationstrycket ska fördelas mer rättvist, medlemsstaternas respektive ansvar ska förtydligas och systemet för vidarebosättning ”implementeras bättre”. (I november förra året hade knappt 12 000 personer omfattats, medan målet fram till september i år är 160 000.)
Att det faktiskt har gått att komma överens i frågan kanske ändå säger något – eventuellt – hoppfullt om unionens förutsättningar under året. Nämligen att det svåraste hotet mot unionens sammanhållning inte blir de sakpolitiska utmaningarna, utan den grasserande opportunismen i medlemsländerna.