Annie Lööf beskrevs som ett kommunikativt underbarn när hon som 28-åring valdes till Centerns nya partiledare. Men hade en minst sagt skakig första tid. Lööf fastnade snabbt i en negativ spiral där varje nyhet och utspel tog emot med en ogynnsam spinn som bara ökade missnöjet.
Det märkliga utkastet till ett nytt idéprogram som presenterades i december 2012 utlöste den allvarligaste krisen.
Månggifte, fri invandring, slopad skolplikt och avskaffad arvsrätt var aldrig frågor som Centerpartiets medlemmar gick och funderade på. Arbetet med idéprogrammet gav snarare bilden av att partiet – och särskilt idéprogramsgruppen under ledning av Stockholmspolitikern Per Ankersjö – befann i otakt med Centens värderingar och samhällsutvecklingen i stort.
Centerpartiet noterade 3,2 procent i Sifos januarimätning 2013, partiets lägsta resultat sedan 1967.
Annie Lööf tvingades sätta ner foten. På kommundagarna i februari tog hon avstånd från delar av det ideologiska förnyelsearbetet. ”Jag är inte för månggifte, jag vill inte slopa arvsrätten, jag vill inte slopa skolplikten, jag är inte nyliberal.”
Desto bättre har det gått för Centerpartiet sedan man börjat blicka tillbaka mot sina rötter.
Frågor om företagande och jobb på landsbygden, minskad byråkrati och tillgänglig och god offentlig service över hela landet har inte förlorat sin betydelse. Tvärtom. Det finns massor med angelägna uppgifter för ett grönt landsbygdsparti för frihet och små-företagande.
Det tidigare uträknade Centerpartiet presterade starkt i valrörelsen. Annie Lööf är i dag den partiledare som svenskarna har störst förtroende för.
Även om det stora opinionslyftet än så länge har uteblivit (när de senaste mätningarna sammanvägs hamnar Centern på 6,4 procent, bara tiondelar bättre än valresultatet) så talas det om ”Annieansen” och Annie Lööf som Stefan Löfvens huvudmotståndare i nästa valrörelse.
Den interna kampen har definitivt börjat hårdna mellan de borgerliga partierna. Moderaterna och Anna Kinberg Batra kan inte slå sig till ro. Det är bara bra.
Relationerna inom Alliansen är goda. Men det behövs intern konkurrens om samarbetet ska kunna utvecklas och förstärkas och fyllas med ny energi. Det är helt nödvändigt om Alliansen ska kunna vinna väljarnas förtroende i nästa val.