FN:s barnkonvention ska bli svensk lag, har regeringen bestämt. Syftet är förstås att stärka barnens rätt i samhället. Tyvärr är risken stor att det blir precis tvärtom. Barnkonventionen är nämligen så öppet skriven att det skulle bli upp till varje enskild tjänsteman att avgöra vad ett barn ska ha rätt till.
Barnkonventionen är en traktat, ett internationellt avtal som Sverige har skrivit under. Då gäller det förstås att se till att uppfylla det vi har tagit på oss. Vi måste implementera traktaten i vår egen lagstiftning, som det heter.
Det går att göra på två olika sätt. Det normala när en stat accepterar en traktat är att försöka anpassa de lagar som redan finns. Det kallas transformering. Ta exemplet att Sverige skriver på ett internationellt avtal om att bekämpa människohandel. Då kan Sverige uppfylla sina åtaganden genom att ändra reglerna om människohandel i vår egen brottsbalk. Med den tekniken vet svenska myndigheter vad som gäller, och handläggarna behöver inte hela tiden tänka på olika avtal som Sverige har accepterat.
Det andra sättet kallas inkorporering. Då kopierar man texten i traktaten, och gör den till svensk lag. Det är en mycket ovanlig teknik. Det främsta skälet är att internationella överenskommelser inte är skrivna för att tillämpas av tjänstemän på nationella myndigheter. De är skrivna för diplomater och folkrättsjurister. Texterna har ett språk som är tillräckligt vagt för att länder med mycket olika syn på till exempel barn och barnuppfostran ska kunna gå med på dem.
Därmed inte sagt att Barnkonventionen är dålig. Den är en mycket viktig symboldeklaration, som slår fast sådant som att alla barn är lika mycket värda och att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barnet. Men vad det betyder måste konkretiseras för att konventionen ska få genomslag i praktiken.
Rättigheter beskrivs i och för sig ofta i vaga ordalag. Vad betyder det till exempel att ha rätt till yttrandefrihet eller rörelsefrihet? Skillnaden är att det finns domstolar som har till uppgift att tolka sådana rättigheter. Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna har en egen domstol, Europadomstolen. Någon sådan domstol finns inte för Barnkonventionen.
Det blir upp till varje kommun och handläggare att fundera över vad ”barnets bästa” betyder. Vad ”särskilt skydd för barn som förlorat sin familjemiljö” betyder. Vad ”de rättigheter och skyldigheter som tillkommer föräldrar” betyder. Visst skulle svenska domstolar kunna försöka hjälpa till med tolkningen, men det är tveksamt om det räcker. Risken är stor att lagen inte bara blir en symbolhandling, utan något som gör barns rättigheter beroende av vad varje beslutsfattare godtyckligt råkar tycka.
Det är inget vidare sätt att stärka barnens rätt. Ett betydligt bättre skulle vara att fundera noga över vad Sverige behöver förbättra för att faktiskt leva upp till Barnkonventionen. Och sedan ändra våra egna lagar därefter.
Doktorand i straffrätt vid Uppsala universitet och tjänstledig hovrättsfiskal