Nio år har gått sedan Niklas Lindgren, den så kallade Hagamannen, dömdes till 14 års fängelse av Umeå tingsrätt för mordförsök, grov våldtäkt, våldtäkt och försök till våldtäkt.
Serievåldtäktsmannen satte skräck i Umeå i nästan åtta års tid. Minnesbilderna för många är fortfarande starka. Vi är, som tur är, inte vana vid att människor utför sådana avskyvärda våldshandlingar.
Umeå tingsrätt konstaterade i domen att brotten ”präglas av brutalt och oproportionerligt våld med inslag av förnedring. Vilken kvinna som skulle drabbas tycks ha berott på slumpen”.
Under sommaren blev Niklas Lindgren villkorligt frigiven, efter att ha avtjänat nio år av sitt 14-åriga fängelsestraff. Att det uppstått heta känslor samband med frisläppandet är inte konstigt. Dåden saknar jämförelse i Sverige och han har slagit många människors liv i spillror.
Uppståndelsen kring frigivandet blev inte mindre av att Lindgren tidigare i år nekats obevakade permissioner på grund av risken för återfall. Kriminalvården bedömde risken för att han återfaller i brottslighet som ”påtaglig och beaktansvärd”. Bara någon månad senare var han ute i frihet.
Justitieminister Morgan Johansson (S) har, efter frisläppandet av Hagamannen, påbörjat en översyn av frigivningsreglerna.
Det är välkommet att justitieministern öppnar för att samhällsfara ska spela större roll när man beslutar om en fånge ska bli villkorligt frigiven efter två tredjedelar av straffet eller inte. Men hur trovärdig är omsvängningen?
Regeringspartiernas politik pekade alldeles nyss i en helt annan riktning. Riksdagen gjorde så sent som i mars i år ett tillkännandegivande där regeringen uppmanades att skärpa reglerna för villkorlig frigivning från två tredjedelar till tre fjärdedelar av straffet. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet reserverade sig eftersom de ansåg att ”dagens regler om villkorlig frigivning är väl avvägda”.
I fallet Hagamannen har samhället misslyckats med att skipa rättvisa för alla brottsoffer som drabbats av gärningsmannens hänsynslöshet. Över detta är det bara att uppröras. Det betyder inte att det är rätt att ta lagen i egna händer. Privat rättskipning och lynchmobbsmentalitet hör inte hemma i ett civiliserat samhälle.
Om vi tycker att principerna om straffrabatt och villkorsfrigivning är förkastliga ur moralisk synpunkt är det lagstiftningen vi ska ge oss på (med lagliga metoder), inte den som är dömd. Niklas Lindgren är inte ett lovligt byte.