I veckan har den statliga Digitaliseringskommissionen presenterat sitt slutbetänkande. De viktigaste frågorna tycks skjutas på framtiden.
Hur behöver arbetsrätt och socialförsäkringssystem förändras för att möta en ny typ av arbetsmarknad? Vilka regler står i vägen för digitaliseringen? Detta ska bli föremål för nya utredningar.
I stället har man lagt ett antal förslag som kan vara viktiga i sig, men som nog knappast är några jättekliv framåt för digitaliseringen. Myndighetspost ska främst skickas med e-post, till exempel. Jaha.
Det mest uppmärksammade av förslagen är att personer av underrepresenterat kön vid IT-utbildningar – läs kvinnor – ska få sina studieskulder avskrivna. Om de går på en utbildning där könsbalansen är skevare än 15/85.
Detta strider mot diskrimineringslagen och mot rätten till likabehandling enligt lag. Vilket inte tycks hindra diverse instanser att gång på gång pröva samma väg.
Den skeva könsbalansen skulle kunna motverkas av tidiga åtgärder i skola och förskola, men vi kan inte vänta på en långsiktig förändring, hävdar Digitaliseringskommissionen.
För tjuo år sedan läste jag just en sådan IT-utbildning med en låg andel kvinnor. Tjugo år sedan betyder att de som i dag påbörjar en sådan utbildning knappt var födda vid den tiden. Och redan då talades det om detta som ett problem. Så visst har det funnits tid att fundera över hur man på ett tidigt stadium kan öka flickors intresse för IT. Men precis som då väljer man i stället den enkla vägen. Då var det kvotering till utbildningar med skev könsfördelning som stod på tapeten. I dag är det avskrivningar av studiemedel.
Det är olika varianter på samma tema. Att med de mycket trubbiga verktyg som står lagstiftaren till buds försöka skyla över något som förtjänar betydligt mer eftertanke. I den utsträckning det är ett verkligt problem.
Låt oss bara ta ett exempel på vilka märkliga effekter Digitaliseringskommissionens förslag skulle få. Den kvinna som väljer att gå en IT-utbildning vid ett lärosäte med låg andel kvinnor skulle alltså få sina studieskulder avskrivna, medan den som går samma utbildning vid ett annat lärosäte, där andelen kvinnor är högre, inte skulle få det.
Det är alltså inte bara så att en persons kromosomuppsättning ska avgöra om denne måste betala sina studielån eller inte. Utan också om denne väljer att läsa i Luleå, Linköping eller Lund kan få en avgörande betydelse. Att ett sådant förslag ens får lämna ritbordet i detta land besatt av jämlikhet är anmärkningsvärt.